Infiltratörerna

När det gäller tyskt motstånd mot Hitlers nazistiska regim tänker nog de flesta av oss på 20 juli attentatet och Claus Schenk von Stauffenberg eller någon av de andra försöken att ta Führerns liv. Det finns dock en historia som länge väntat på att bli berättad – en historia om kärlek och motstånd. Två unga människor var verksamma längre än någon annan i den inhemska kampen mot nazisterna.

I Norman Ohlers Infiltratörerna får vi följa Harro Schulze-Boysen, bördig från en konservativ preussisk överklassfamilj. Redan 1933 hamnade han, som liberal debattör, i klameri med den nya nazistiska regimen. Men istället för att framhärda som dissident låtsades Schulze-Boysen ångra sina åsikter. Han sökte jobb vid tyska luftfartsministeriet i hopp om att kunna föra kampen mot det nazistiska systemet inifrån.

Sommaren 1934 träffar han Libertas Haas-Heye, en kvinna med liknande bakgrund som han själv, och de blir inte bara ett par utan följeslagare i den underjordiska kampen mot regimen. Kring sig samlar de över hundra anti-fascister, män och kvinnor som kom att ingå i det motståndsnätverk historien känner som Röda kapellet. Medan Harro, från sin position inom flygvapnet, vidarebefordrar hemligstämplade dokument till Sovjetunionen samlar Libertas, som kom att arbeta inom Joseph Goebbels propagandaministerium, fotografiska bevis för tyska krigsbrott.

Så småningom fick Gestapo vetskap om parets verksamhet och slutet skulle bli bittert för dem båda. Hitler blev utom sig av ilska och hämndlystnad över det faktum att det pågått en komplott mot honom i själva hjärtat av hans rike. Man bestämde sig för att inte bara straffa infiltratörerna, utan att också utplåna själva minnet av dem från historien. De lyckades nästan.

Norman Ohlers framställning bygger på opublicerade dagböcker, brev och handlingar ur Gestapos arkiv. Författaren lämnar stort utrymme åt sina huvudkaraktärer, deras tankar, känslor och drivkrafter. Resultatet är ett superbt stycke medryckande sakprosa med litterära kvaliteter.