Erwin Rommel, Wilhelm Keitel, Erich von Manstein, Friedrich Paulus, Ernst Udet och Wilhelm Canaris. I Hitlers krigare presenterar historikern Guido Knopp sex av Nazitysklands högsta militära ledare. Det är inträngande porträtt av män som hade ledande positioner i den nazistiska krigsmaskinen.
Officerarnas levnad präglades av konflikten mellan militär lydnadsplikt och insikten om att de stödde en kriminell diktator. Inför moraliska dilemman satte de lydnadsplikten främst. Deras liv vittnar om personlig tragik och om mänskliga misslyckanden.
Guido Knopp, född 1948, är fil. dr i historia och en av Tysklandss mest lästa historiska författare.
De flesta av de höga officerare som bistod Adolf Hitler i hans anfallskrig hänvisade till sin militära lydnadsplikt och förnekade sin personliga skuld. I ett Efterkrigstyskland där man hellre förträngde det förflutna än ställde ytterligare frågor om det, spred de myten om en fläckfri tysk krigsmakt (Wehrmacht), som varken hade del i eller kände till regimens massmord.
Redan i början av Hitlers våldsvälde vände många ledande militärer bort blicken inför nazisternas växande terror. Wehrmachts högsta officerare kom att bli ett pålitligt verktyg när kriget började. I glädjeruset efter de första segrarna hyste många officerare förhoppningar om ära, befordran och belöning. Få av dem var redo att acceptera general Ludwig Becks manande ord att deras militära lydnad kunde ”nå en gräns, där deras vetskap, samvete och ansvar hindrade dem från att utföra en order”. Än färre var modiga nog att göra aktivt motstånd mot den egna kriminella statsledningen. Officerskårens medlemmar var rädda om sin karriär. De flesta drog sig tillbaka till sitt eget arbetsområde och till den traditionella militära lydnaden. ”Den man som gör sin plikt tvingas slutligen göra sin plikt även inför djävulen”, löd pastor Dietrich Bonhoeffers profetia. Den skulle besannas med all önskvärd tydlighet för den militära eliten i det nazistiska Tyskland.
Trots nazismens oerhörda brott var det bara en liten krets officerare som förhöll sig reserverade till den nazistiska ideologin. Ingen tjänstgörande fältmarskalk stödde de män som stod bakom attentatet den 20 juli 1944. Till exempel avböjde fältmarskalk Erich von Manstein de sammansvurnas försök att värva hans stöd med orden: ”Preussiska fältmarskalkar begår inte myteri.” Det var en ödesdiger tvekan, eftersom det vid denna tid bara var de högsta officerarna som hade möjlighet att störta Hitlers diktatur inifrån. Ur moralisk synpunkt bestod den enda utvägen av ”högförräderi”.
Officerarnas levnad präglades av konflikten mellan militär lydnadsplikt och insikten om att de stödde en kriminell diktator. Inför moraliska dilemman satte de lydnadsplikten främst. Deras liv vittnar om personlig tragik och om mänskliga misslyckanden.
