Fem kvinnor

Sarah Bernhardt (1844–1923) är den första äkta världsstjärnan i underhållningsbranschen. Som skådespelare och artist gör hon sig känd utan att få något gratis och arbetar sig in i fransmännens hjärtan. Under första världskriget ordnar hon en egen ambulansservice i Paris och tigger ihop förnödenheter till de lidande. Hennes karisma når snart den europiska publiken, och hon tillbeds till slut över hela världen. USA-turnéerna är de första arrangemangen i historien av sådana mått: Bernhardt är en världskändis och hon och hennes tjänstefolk fyller egna tågsätt, egna fartyg. Hon skapar ett eget teatersällskap som även det drar på världsturnéer till bland annat Ryssland och Australien. Vykorten med hennes bild sprids i tiotusentals kopior. När hon dör väntar journalisterna utanför på besked om den gudomliga…

Gertrude Bell (1868–1926) föds in i en välbärgad familj där flickor betraktas som något harmlöst dekorativt, möjligen som bra avelsblod. Själv drömde hon om resor, utmaningar och läste vid Oxford i en tid när det ännu allmänt anses att flickhjärnor kunde ta direkt skada av att »överansträngas» – en konsekvens kunde bli barnlöshet. Bell blir den första engelskan som tar examen i modern historia vid Oxford. Hennes glödande engagemang i Mellanöstern börjar med en resa till Konstantinopel, utvecklas genom kulturgärningar som översättningen av poeten Hafiz verk och upptäcktsresor i Mesopotamien. Till slut får Bell en utrikespostering som observatör och korrespondent i Mellanöstern och framförallt Irak. Hon är en ovärderlig källa för den brittiska regeringen under första världskrigets förvecklingar.

Coco Chanel (1883–1971) har ett fenomenalt sinne för kläder, dofter och affärer. Hon är först i världen med att inse vikten av PR och exklusiva nätverk. Hon går ofta mot strömmen: motarbetar fackföreningsrörelser och samarbetar med de ockuperande tyskarna under andra världskriget. Hennes parfymbutik har öppet kriget igenom. Och hon försöker driva igenom en djärv plan om förhandlingsfred mellan Churchill och tyskarna. Den misslyckas. Hon arbetar tillsammans med de stora konsternas ledande stjärnor i teater- och musikuppsättningar. Det är många som får underhållspengar ur Cocos generösa börs – man kan se det både som kultursponsring och köpt lojalitet. Någon beskriver hennes person som »livlig, mörkt guldfärgad, med sitt breda ansikte och fnysande näsa, precis som en liten tjur, och ögon som gnistrande svart granit». Hon blir alltmer påtagligt egensinnig och girig, förlorar sina nära och kära. Coco Chanel dör ensam, 88 år gammal.

Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) kommer från en konservativ högreståndsfamilj som nästan tillber sin anfader Erik Gustav Geijer, kristligt godhjärtad poet och gigant i Svensk psalmbok. Agnes blir ett »bekymmer» – hon anses lida av hysteri, hon vill gifta sig med en man släkten finner opassande och gradvis vänder sig Agnes från sin dominanta familj. Hennes första skrifter refuseras av förläggare Bonnier för hennes »sjukliga lust att så detaljerat skildra erotiska scener». Så småningom tas hon dock upp i den inre kretsen av svenska författare – även i samtiden. Hon högaktas av Sven Stolpe och Gunnar Ekelöf, men hennes verk skapar debatt bland massorna för att de ens antyder att kvinnor har en sexualdrift. Hon lider även som vuxen av aggressiva psykiska utbrott och dör till slut av en hjärntumör som inte går att operera.

Dorothy Parker (1893–1967) hör till familjen Rothschilds icke-förmögna gren. Hon börjar sin karriär som teaterkritiker på Vogue och övertar sedan P.G. Wodehouses jobb på Vanity Fair. Genom sin penna blir hon känd för rappa kommentarer, vass tunga och analytisk humor. Dorothy är svartsynt, bittersöt och ironisk – en ton som genljuder i allt hon skriver, poesi som prosaverk. Dorothy är en föregångare bland amerikanska intellektuella. Hon skapar med sina vänner en klubb, ett rundabordssamtal med den innersta kulturkretsen av teaterfolk och kulturarbetare som medlemmar. De kallas Algonquinister efter hotellet där de träffas och gruppen blir tongivande i kulturlivets alla former. Dorothy skriver poesi och manus för Hollywood, reser till inbördeskrigets Spanien, umgås med Ernest Hemingway och Scott Fitzgerald. Men hon är alltid till viss del inåtvänd och hennes texter genomsyras av en skepsis mot människor och livet. Hon kommer för alltid att kommas ihåg för sin dräpande humor, som ofta citeras i tidningarna – man talar om henne som sin tids Oscar Wilde.