Djävulens allians

Tyskland och Sovjetunionen var efter första världskriget utestängda från den internationella gemenskapen. Det var naturligt att ett närmande skedde: 1922 slöts Rapallofördraget och ett omfattande handelsutbyte inleddes. Bolsjevikerna prioriterade industrialiseringen av sitt land högt och behövde maskinell utrustning och tekniskt kunnande utifrån. Tyskland var i skriande behov av spannmål, järnmalm, olja och andra råvaror. Handeln frodades även efter Hitlers maktövertagande, men samarbetet fick också en politisk dimension med strategiska förtecken.

Heltäckande bok om pakten som slog världen med häpnad

Roger Moorhouse fängslande bok Djävulens allians vill göra upp med den vanföreställning om pakten som många har: att den bara var ett smart drag från Stalin för att hinna rusta upp sina styrkor innan tyskarnas oundvikliga anfall. Författaren visar att den verkliga bilden var oerhört mer komplicerad och att det snarare var Hitler som bjöd upp till dans eftersom han ville ha ryggen fri medan han gjorde upp med de västallierade. Stalin hade dock sluga baktankar. Han såg framför sig hur Hitler krossade den gemensamma ärkefienden, det imperialistiska Storbritannien, och gav Sovjetunionen möjligheter att flytta fram sina positioner.

Den tyska utrikesministern Joachim von Ribbentrop skickades till Moskva med mandat att inleda förhandlingar kring en pakt tillsammans med sin sovjetiska kollega Vjatjeslav Molotov. Efter kort och intensiv diplomati slöts pakten i Moskva den 23 augusti 1938 och åtföljdes av ett hemligt tilläggsprotokoll som gav Stalin fria händer i östra Polen, Baltikum, Finland och delar av Rumänien.

Allt tycktes frid och fröjd. Handeln blomstrade och sovjetiska delegationer reste runt i Tyskland med inköpslistor över flygplan, maskiner och annat som militären och fabrikerna i hemlandet behövde. Som motprestation levererades råvaror av alla de slag: de tyska stridvagnarna som 1940 ryckte fram på väsfronten drevs av sovjetiskt bränsle och soldaterna hade i sina magar bröd bakat av sovjetiskt mjöl. Pakten började dock snart knaka i fogarna. Stalin och Molotov spelade ett högt spel och ställde allt högre krav på sin lierade. Molotov besökte i november 1940 Berlin där han mottogs furstligt i Hitlers rikskansli. En fråga som låg på bordet var en invitation från tyskarna att Sovjetunionen kunde få ansluta sig till den existerande alliansen mellan Tyskland, Italien och Japan. Hitler var tydligen mycket angelägen om att fortsatt ha ryggen fri i öster och kraftsamla västerut.

En välskriven och knivskarp analys

Moorhouse fångar nästan som en deckarförfattare det rävspel som förekom i umgänget mellan Nazityskland och Sovjetunionen, hur båda parter höll god min i elakt spel och var beredda att sticka kniven i varandras ryggar om garden sänktes, men drog sig in i det längsta för att göra det eftersom pakten gav dem uppenbara fördelar såväl strategiskt som ekonomiskt.

Djävulens allians har skrivits utifrån grundlig research och förankring i källor. Tolkarna Valentin Berezjkov och Paul Schmidt fanns med i alla överläggningar och skrev båda sina memoarer efter kriget: flitiga citat ur dessa ger tidsfärg och dokumentär tyngd åt texten. Författaren Roger Moorhouse strör dessutom på sina ställen in små roande incidenter med stort läsvärde, som exempelvis när Hitler i ett samtal med Molotov berättar om sina minst sagt asketiska bordsvanor – ”Jag äter inte kött, bara vegetarisk mat. Jag röker inte och dricker inte alkohol.” – och den sovjetiske utrikesministern får en gräsätande kanin i åtanke och kontrar med att han minsann inte kan tänka sig ett sådant självplågeri.