Miljontals bomber fälldes under andra världskriget. Bombräderna lade stora delar av världen i ruiner och förlusterna var stora både bland nedskjutna flygplan och de som blev offer på marken.
Åren 1939–45 utvecklades bombkriget markant. Bombplanen kunde föra med sig allt fler och tyngre bomber, nya sikten möjliggjorde precisionsbombning, och nya strategier som bombmattor lades fram.
I denna bok berättar Ulf Zander om beryktade bombningar av städer som Rotterdam, London, Dresden och Tokyo. Vidare beskrivs hur det var att tjänstgöra ombord på ett bombplan, och konsekvenserna för de som utsattes för anfallen. Betydelsen av bombningarna för den allierade krigsinsatsen diskuteras, om de verkligen fyllde funktionen att bryta ned tyskarnas kampvilja.
Under andra världskriget fälldes tusentals ton bomber mot både militära och civila mål på marken. Förlusterna var stora såväl vad gäller antal nedskjuta bombplan och omkomna besättningsmän på dessa plan som de som blev offer för bombraiderna.
Historien om bombkriget sträcker sig längre tillbaka än andra världskriget, men under åren 1939–45 förändrades förutsättningarna. Bombplanen kunde medföra alltfler och tyngre bomber. Trots att bombsiktena förbättrades väsentligt övergavs målsättningen att precisionsbomba militära mål till förmån för ”area bombing”, vilken framför allt drabbade civila.
I Bombkriget 1939–45 beskrivs utvecklingen på detta område under krigsåren. Förutom beryktade bombningar av städer som Rotterdam, London, Hamburg, Dresden, Tokyo samt Hiroshima och Nagasaki diskuteras den stora betydelse som tillverkningen av bombplanen hade för den allierade krigsinsatsen. En annan fråga är om bombningarna fyllde den tilltänkta funktionen, nämligen att försvaga tyskarnas vilja att fortsätta kriget.
Vad det innebar att tjänstgöra ombord på ett bombplan eller vilka konsekvenserna var för de som utsattes för bombanfallen är andra teman i denna bok. Avslutningsvis behandlas minnet av bombningarna. Det innefattar till exempel de konkreta verkningar som bombningarna fick för städer som återuppbyggdes efter 1945 men också andra aspekter som reaktioner på sentida monument tillägnade antingen den brittiske befälhavaren för bombflottan, Sir Arthur Harris, eller de besättningsmän som agerade i enlighet med hans planer och beslut.