Artiklar, Boktips

Birger jarl: Riksbyggaren som stiftade trygghetslagar

Birger jarl
Det fornnordiska ordet jarl betecknade under vikingatiden en högättad man med maktposition över ett visst område. Sedan Sverige blivit en monarki under tidig medeltid var titeln reserverad för kungens närmaste man. Birger Magnusson, som vi känner som Birger jarl, blev den siste svensk som använde denna ålderdomliga titel.

Hans efterträdare på posten kom att tituleras hertig, en översättning av latinska dux, som användes för samma befattning på kontinenten. Bytet till en ”modernare” titel är bara ett exempel på hur Sverige, under Birger jarls inflytande, närmade sig det övriga Europa. Lite tillspetsat kan man säga att han föddes i ett löst organiserat samhälle i Europas utkant men lämnade efter sig en stark monarki där grunden lagts till städer, skatteväsen och rikstäckande lagstiftning.

Birger Magnusson föddes omkring 1210 i en stormannafamilj i östgötska Bjälbo. Fadern, Magnus Bengtsson, dog troligen när Birger var liten och han växte upp med sin mor Ingrid Ylva och flera äldre bröder.

Kungamakten var vid den här tiden en bräcklig institution och ofta slogs flera konkurrerande familjer om kronan. Den minderårige kungen Erik Eriksson, som senare fick tillnamnet ”läspe och halte” avsattes 1229 och ersattes av Knut Långe, som kom från en rivaliserande släkt som kallades folkungarna. (Dessa folkungar ska inte blandas ihop med folkungaätten, en term som i äldre historieskrivning användes om Birger jarls släkt. Denna kallas numera Bjälboätten). När Knut dog 1234 återinsattes Erik på tronen. Vid samma tid gifte sig Birger Magnusson med Eriks syster Ingeborg och paret kom att få åtta barn tillsammans. Genom äktenskapet fick Birger en viktig ställning i kungens närmaste krets.

Birger Magnusson var en man med många talanger. Han fick på kungligt uppdrag medla vid olika konflikter och var under flera års tid kungens sändebud hos kung Håkon av Norge. Han ledde också ett ”korståg” till Finland med syfte att kväsa de upproriska tavastländarna, som försökte göra sig fria från den svenska överhögheten. 1237 utfärdade påven ett dokument som utlovade syndaförlåtelse till de soldater som deltog i kampen för att ”återföra tavastländarna till kristenheten”. Men troligen genomfördes fälttåget mer av maktpolitiska skäl än av religiös nit.

Birger fortsatte att verka som diplomat, militär och medlare i kungens tjänst, men hade ännu inte blivit jarl. Detta ämbete innehades av en man vid namn Ulf Fase.

Birger jarl - skiss av staty från 1236, med Birgers vapensköld i bakgrundenSnart reste sig folkungarna i ett nytt försök att ta makten. Deras ledare var nu Knut Långes son Holmger Knutson. Den stora uppgörelsen stod i slaget vid Sparrsätra 1247, där folkungarna förlorade mot kung Eriks styrkor. I samband med slaget försvinner Ulf Fase ur källorna och senast 1248 har Birger övertagit hans position som jarl.

År 1250 avled den barnlöse Erik Eriksson. Birger jarl, som för tillfället befann sig i Finland, möttes vid hemkomsten av nyheten att hans son Valdemar – som var den döde kungens systerson – hade valts till ny kung. I samband med tronskiftet försökte sig folkungarna på ännu ett uppror. Birger besegrade dem på ett effektivt, men enligt tidens moral mycket ärelöst sätt. Vid en plats som kallas Herrevadsbro lade folkungarna ned sina vapen och utlyste frid. När de kom över bron för att förhandla bröt Birger vapenvilan, lät halshugga sina motståndare och konfiskerade deras egendom. ”Sedan torde ingen mot jarlen stånda”, berättar Erikskrönikan som skrevs på 1300-talet.

Birger hade nu oinskränkt makt över Sverige. Kung Valdemar var vid sitt tillträde i yngre tonåren, och även efter att han nått myndig ålder fick han finna sig i att det var fadern som bestämde.

För många är Birger jarl framför allt känd som Stockholms grundare, en uppgift som bygger på att orten första gången nämns vid namn i några brev som han undertecknat där år 1252. Troligen fanns redan vid den tiden en bosättning i vad som nu är Gamla stan, men Birger bidrog till att en mer avancerad stadsbildning växte fram. Han grundade flera andra städer och välkomnade tyska köpmän att bosätta sig i dem, vilket ledde till att den internationella handeln tog fart.

Störst betydelse fick Birger jarl genom sin lagstiftning. Tidigare hade varje landskap löst tvister på lokala ting och utifrån gamla landskapslagar. Birger stiftade de så kallade edsöreslagarna om hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid, som gällde över hela riket. Han införde också arvsrätt för döttrar, även om de bara fick ärva hälften mot sina bröder.

Två av Birger jarls söner, Valdemar och Magnus (Ladulås), blev svenska kungar och dottern Rikissa blev drottning i Norge genom äktenskap med kung Håkon den unge. Efter att Ingeborg dött 1254 gifte Birger om sig med Mechtild av Holstein, änka efter den danske kung Abel.

Birger jarl dog den 21 oktober 1266 och begravdes i Varnhems klosterkyrka. Graven var länge bortglömd men återupptäcktes i samband med en restaurering på 1920-talet. De kvarlevor av tre personer som fanns under gravhällen har undersökts med osteologiska metoder och DNA-analys, som visat att det med stor sannolikhet rör sig om Birger, hustrun Mechtild och Birgers tidigt döde son Erik.

101 historiska svenskar tar med läsaren på en spännande resa genom 800 år av historia. Vi får möta en brokig och fascinerande skara människor, allt från författare och uppfinnare till idrottsmän och politiker. Även några bovar finns med.

Pärlbandet av porträtt skapar tillsammans en berättelse om Sverige, från medeltid fram till våra dagar. Boken ingår i den populära serien 101 historiska… och är skriven av journalisterna Sara Griberg och Lars Edling.

Relaterade blogginlägg