Artiklar, Boktips

Axel Oxenstierna och den svenska statsapparaten

Axel Oxenstierna

Den ödesdigra dagen den 6 november 1632, när dimman låg tät över Lützen, och Sveriges kung Gustav II Adolf stupade på slagfältet, befann sig rikskanslern Axel Oxenstierna i Frankfurt am Main. Han var upptagen med att organisera förvaltningen i Franken. Året innan hade svenska armén med kungen i spetsen krävt att bli insläppt i staden, vilket den blev utan motstånd. Därefter stannade soldaterna kvar i fyra år tills de blev utdrivna av kejserliga trupper.

Sträckan mellan Lützen och Frankfurt är knappt fyrtio mil och det dröjde fem dagar innan Oxenstierna fick dödsbudet. Då lade han genast allt annat åt sidan och skickade iväg en svärm av brev till alla som behövde informeras. Till riksrådet i Stockholm medföljde ett särskilt viktigt budskap. Oxenstierna skrev att kungen hade gett honom i uppdrag att utarbeta ”en stadig regeringsform” och riksrådet skulle nu få ett utkast med första säkra bud.

Oxenstiernas förslag blev grunden till 1634 års regeringsform, som drog upp riktlinjerna för Sverige som ett centralstyrt rike, vars strukturer i mångt och mycket gäller än i dag. Bland annat fastställdes att Stockholm skulle vara förvaltningscentrum med säte för kungahus, regering och riksdag. Regeringsformen bestämde också vilka ämbetsverken och deras uppgifter skulle vara och, inte minst, hur länsindelningen skulle se ut.

Dagens effektiva, svenska statsapparat är till stor del ett arv från Axel Oxenstierna. Även den relativt höga etiska nivå – åtminstone jämfört med många andra länder – som präglar statsförvaltningen, har rötter från hans epok. Oxenstiernas organisering av den svenska statsapparaten skulle sedan komma att kopieras i Danmark, Norge, Preussen och i Peter den stores Ryssland.

Axel Oxenstierna kom från en släkt som under flera århundraden intog en framträdande plats i svensk statsförvaltning. Hans far var riksråd, och när drottning Kristinas förmyndarregering bildades 1634 såg han till att brodern blev riksdrots (överhuvud för rättsväsendet) och en kusin riksskattmästare. Två av Axel Oxenstiernas söner blev senare riksråd, den ene även rikskansler efter sin far. Från början av 1400-talet till en bit in på 1800-talet var minst fjorton personer från släkten Oxenstierna kända ämbetsmän.

Utmärkande för Axel Oxenstierna var hans analytiska läggning och taktiska skicklighet. Han kunde växla mellan att manövrera diplomatiskt och att genomdriva sina önskemål på ett bryskt sätt. Han var en utpräglat intellektuell person som läste tidens filosofiska och idéhistoriska verk. Samtidigt hade han förmågan att handla pragmatiskt och kunde ändra åsikt på grundval av nya erfarenheter.

Efter utbildning vid dåtidens främsta högskolor i Tyskland tog karriären snabbt fart när han redan vid 20 års ålder utnämndes till kammarjunkare hos Karl IX. Han blev riksråd vid 25 och rikskansler vid 28 års ålder. Dåtidens rikskansler motsvaras av vår tids utrikesminister, men Oxenstierna fungerade i praktiken även som statsminister, finansminister och styrde dessutom den offentliga förvaltningen samt näringslivet som till stor del var knutet till staten. Ingen svensk ämbetsman, varken förr eller senare, har haft så stor makt som Axel Oxenstierna.

När Karl IX avled var sonen Gustav Adolf bara sjutton år, och den drygt tio år äldre Oxenstierna blev ledare för den unge kungens förmyndarregering. Efter inledande misstro från Gustav II Adolfs sida kom de två efter hand att utveckla ett fruktbart samarbete. Det gemensamma målet var att bygga upp en stat som var tillräckligt stark för en expansionspolitik med syfte att göra Sverige till en ledande stormakt i Europa. Oxenstierna understödde kungens fälttåg i Ryssland, Livland, Preussen och från 1630 i trettioåriga krigets Tyskland. Rikskanslern skötte planläggning och finansiering av krigsinsatserna. Han förde en handelspolitik med målet att öka välståndet i landet och utformade nya skatter för att få fram betalningsmedel. Fälttågen följdes av fredsförhandlingar som Oxenstierna också oftast skötte. Även om Oxenstierna och Gustav II Adolf ibland hade skilda uppfattningar visade kungen ändå sin uppskattning av den trogna parhästen. I ett brev från 1630 skriver kungen till Oxenstierna: ”Det vore att önska att flere funnes, som med samma beskedenhet, trohet och vett saken hanterade; tvivelsfritt vore det, att riksens tjänst och allas vår välfärd då säkrare stode.”

Under drottning Kristinas förmyndarregering undervisade Oxenstierna henne i statsangelägenheter, men när hon blev gammal nog att själv ta över regeringsmakten kom hon snart i konflikt med rikskanslern, vars inflytande minskade. Han dog kort efter hennes abdikation 1654.

Axel Oxenstierna hade sedan 1608 varit gift med Anna Åkesdotter Bååt, och med henne fått en hel drös barn varav endast tre överlevde föräldrarna. Ett av dem var sonen Johan Oxenstierna. När han skulle avresa till Münster och sköta förhandlingarna för Sverige i samband med westfaliska freden berättade han för sin far att han tvivlade på sin förmåga att klara uppdraget. Axel Oxenstiernas svar har blivit berömt:

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”

101 historiska svenskar tar med läsaren på en spännande resa genom 800 år av historia. Vi får möta en brokig och fascinerande skara människor, allt från författare och uppfinnare till idrottsmän och politiker. Även några bovar finns med.

Pärlbandet av porträtt skapar tillsammans en berättelse om Sverige, från medeltid fram till våra dagar. Boken ingår i den populära serien 101 historiska… och är skriven av journalisterna Sara Griberg och Lars Edling.

Relaterade blogginlägg