Få fredsavtal har varit lika illa genomtänkta, och inget har fått så destruktiva konsekvenser, som Versaillesfreden mellan Tyskland och segrarmakterna, som slöts den 28 juni 1919.
Det största och avgörandet felet var att deltagarna övergav den diplomatiska principen om maktbalans, som hade utgjort mallen för stormakternas avtalspraxis ända sedan westfaliska freden 1648. Segrarna – framför allt Frankrike – dikterade villkoren i Versaillesfreden, som i mångt och mycket gick ut på att krossa fienderna så grundligt att de aldrig mer skulle utgöra hot. Varken Tyskland eller första världskrigets andra förlorarstater hade något att säga till om. De stora motsättningarna under förhandlingarna fanns snarare mellan Frankrike, som ville krossa Tyskland, och USA, vars president Woodrow Wilson hade mer vittsyftande målsättningar. Redan i januari 1918 hade Wilson slagit fast 14 punkter som borde gynna freden och göra världen ”trygg för demokrati”, som han formulerade det. Till dessa punkter hörde frihandel, militär nedrustning, justering av gränser enligt nationalitetsprincipen och bildandet av Nationernas förbund (NF). De tyska kolonierna borde omvandlas till mandatområden under Nationernas förbund. Wilson hade dock svårt att få gehör för dessa ståndpunkter, eftersom de europeiska stormakterna stretade emot.
Som en eftergift till Wilson klubbades NF igenom, liksom paragrafen om mandatområden och nationalitetsprincipen, men sedan blev det stopp. NF blev mycket svagare än avsett, inte minst eftersom Wilsons egna USA vägrade delta. De nyskapade NF-mandaten fördelades mellan Storbritannien, Frankrike, Japan, Belgien, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, och flertalet kom att styras som vanliga kolonier. Nationalitetsprincipens seger ledde till att hela Öst- och Centraleuropas karta ritades om, med flera nya stater: Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och det blivande Jugoslavien. Oenigheten om var gränserna skulle dras var stor, och inom de nya staterna rådde djupa motsättningar mellan etniska grupper. Allt detta bådade illa för framtiden.
Versaillesfreden tvingade Tyskland att böja sig för drakoniska krav.
Frankrike fick tillbaka de områden som förlorats 1871. Även Danmark, Belgien, Tjeckoslovakien och Polen erhöll landområden av Tyskland. Det rika Saarområdet i västra Tyskland ställdes under NF, men med tillägget att Frankrike fick utnyttja dess resurser under 15 år. Rhenlandet, en stor del av västra Tyskland, demilitariserades, det vill säga fick inte innehålla trupper. Staden Danzig blev fristad under NF, i praktiken en självständig ministat. Samtliga tyska kolonier gick förlorade. Allt som allt miste Tyskland 13 procent av sitt europeiska territorium och 10 procent av sin befolkning. Den östligaste delen av Tyskland, Ostpreussen, avskildes från resten av landet genom en polsk korridor.
Övriga bestämmelser gjorde inte saken bättre. Tyskarna fick efter Versaillesfreden endast ha 100 000 man i sin armé. Stridsvagnar, ubåtar och flygstridskrafter förbjöds. Tyskland tvingades dessutom erkänna sig ensamt skyldigt till att första världskriget brutit ut, ett krav som enligt en tämligen enig historikerkår var djupt orättvist. Till råga på allt måste Tyskland betala ett astronomiskt krigsskadestånd på 132 miljarder guldmark.
Förödmjukelsen efter Versaillesfreden var så omfattande att många tyskar omgående började drömma om hämnd och revansch. Eftersom den tyska armén ännu hade stått på franskt territorium när kriget slutade var det inte svårt för populistiska politiker att svälja Erich Ludendorffs lögnaktiga historieskrivning att soldaterna och nationen hade förråtts inifrån, av socialister som stötte en dolk i arméns rygg. Sanningen – att armén faktiskt var besegrad och befann sig i obönhörlig reträtt – blev lätt att dölja. I den nazistiska propagandan på 1920- och 1930-talen skulle detta resonemang bli ett återkommande tema. Istället för att lappa ihop det sargade Europa beredde Versaillesfreden marken för ännu ett världskrig.
Vreden över segrarmakternas orättvisa agerande eskalerade under 1920-talets första år, när hela Europa led av depression och hög arbetslöshet. Eftersom det var omöjligt för tyskarna att betala krigsskadeståndet i tid ockuperade franska och belgiska trupper Ruhrområdet 1923. Detta var Tysklands industriella hjärta, och Frankrike och Belgien hoppades kunna driva in betalningarna direkt från fabrikerna. De tyska arbetarna svarade med att gå ut i strejk. För att hjälpa dem tryckte regeringen och riksdagen rekordmånga sedlar. Resultatet var en av de värsta inflationerna genom tiderna.
Artikeln ovan är ett nedkortat utdrag från...
