Den åttonde maj uppmärksammas som VE day, Victory in Europe day, i många länder för att fira andra världskrigets slut i Europa. I andra länder firas detta istället den nionde maj. Varför det?
På eftermiddagen den 4 maj hade Stalin blivit förargad när han fick veta att generalamiral Hans-Georg von Friedeburg och general Eberhard Kinzel hade begivit sig till Montgomerys stabsplats på Lüneburger Heide för att kapitulera och överlämna de tyska styrkorna i Nederländerna, Danmark och nordvästra Tyskland. Montgomery hade skickat den tyska delegationen vidare till Reims för en full ovillkorlig kapitulation på SHAEF:s stabsplats (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force, högkvarteret för befälhavaren för de allierade i Västeuropa). Proceduren var otroligt komplicerad. SHAEF hade inte fått några klara politiska instruktioner om kapitulationsvillkoren och om huruvida Frankrike skulle delta i förhandlingarna.
Tyskarna hoppades kunna förhandla fram en kapitulation enbart med västmakterna.
För att inte stöta sig med Stalin lät SHAEF generalmajor Susloparov – Sovjetunionens högste sambandsofficer i väst – delta i förhandlingarna. Eisenhowers stabschef general Bedell Smith ledde förhandlingarna med stor skicklighet. Den 6 maj hotade han generalöverste Jodl, som hade anlänt för att leda den tyska delegationen, och sade att de västallierade styrkorna skulle stänga fronten om denne inte senast vid midnatt hade undertecknat en allomfattande kapitulation. Om fronten stängdes skulle alla tyskarna tas av Röda armén.
Den tyska delegationen hävdade att de behövde fyrtioåtta timmar efter undertecknandet för att distribuera kapitulationsordern, på grund av sammanbrottet i sambandet med underordnade stabsplatser. Detta var i själva verket en ursäkt för att vinna tid och därigenom hinna få fler soldater västerut.
Eisenhower gick med på fördröjningen. Den militära kapitulationshandlingen undertecknades av Jodl och Friedeburg på småtimmarna den 7 maj och trädde i kraft en minut efter midnatt den 9 maj.
Stalin kunde inte låta slutceremonin äga rum i väst, så han insisterade på att tyskarna skulle underteckna ett nytt kapitulationsdokument i Berlin en minut efter midnatt den 9 maj, i samma ögonblick som den i Reims överenskomna kapitulationen trädde i kraft.
Ryktet om de stora händelserna läckte ut i både Förenta staterna och Storbritannien. Churchill skickade ett telegram till Stalin och förklarade att firandet av segern i Europa (VE Day) skulle äga rum den 8 maj i Storbritannien, liksom i Förenta staterna, eftersom stora folkmassor redan samlades i London inför festligheterna. Stalin svarade missnöjt att sovjetiska soldater fortfarande var i strid. Tyska trupper höll fortfarande ut i Ostpreussen, Kurland, Tjeckoslovakien och på många andra platser. I Jugoslavien dröjde det ytterligare en vecka innan de tyska styrkorna kapitulerade. I Sovjetunionen, skrev Stalin, kunde firandet av segern därför inte börja förrän den 9 maj.
Brittiska trupper hölls i beredskap för att flygas över Nordsjön för att hjälpa norrmännen att övervaka kapitulationen av de fyrahundratusen tyska soldaterna i landet. Det var den största Wehrmachtstyrkan, och den var fortfarande helt intakt. Långt uppe i norr hade en norsk arméexpedition redan återtagit Finnmarken, med understöd av sovjetiska styrkor. Rikskommissarie Josef Terboven hade visserligen planer på att förvandla Norge till Tredje rikets sista bastion, men Dönitz kallade tillbaka honom till Tyskland och bad generalöverste Franz Böhme överta all makt. På kvällen den 7 maj tillkännagav Böhme i en radioutsändning nyheten om kapitulationen. En rudimentär förvaltning i Oslo kallade in omkring fyrtiotusen medlemmar av den norska motståndsrörelsen för att garantera säkerheten. Terboven begick kort därefter självmord genom att spränga sig i luften.
Strax före midnatt den 8 maj inleddes kapitulationsceremonin på Zjukovs stabsplats i Karlshorst i Berlin. Den sovjetiske marskalken flankerades av general Tedder, general Spaatz och general de Lattre de Tassigny. Generalfältmarskalk Keitel, generalamiral Friedeburg och generalöverste Stumpff vid Luftwaffe fördes in. Så fort de hade undertecknat dokumenten fördes de ut igen. Och sedan började festen. Över hela staden hördes skottlossning när Röda arméns officerare och manskap, som inför denna efterlängtade stund hade samlat på sig vodka och nästan all slags sprit, gjorde slut på sina sista skott. Denna segersalut resulterade i flera dödsoffer.
Idag firas VE day i de flesta europeiska länder den 8 maj, medan många postsovjetiska republiker istället firar den 9 maj.
Artikeln är ett utdrag från Antony Beevors Andra världskriget, del 2.
