Vad är nationalism och när uppstod den?

Nationalismen som vi känner den är en skapelse av 1800-talet. Man talar ibland om nationella väckelser. Någon sanning ligger det förstås i ett sådant ordval, men knappast i den meningen att nationella känslor skulle ligga och slumra i folksjälen och bara vänta på att väckas. Nationalismen växte inte fram med något slags naturnödvändighet, utan den var resultatet av ett ofta mycket målmedvetet ideologiskt arbete.

En förklaring till det kraftfulla genomslag som nationalismen fick kan vi finna i den dramatiska sociala utvecklingen. Ståndssamhället gick mot sin upplösning. Industrialiseringen bröt sönder den gamla samhällsstrukturen. Kyrkan förlorade mer och mer av sin traditionella auktoritet. Kraven på demokrati hotade den bestående makten, och snart växte sig också det socialistiska hotet allt starkare. Nu blev nationalismen den ideologi som kunde hela motsättningarna inom samhället och staten. Den nationella retoriken fångade upp det allmänmänskliga behovet av att känna gruppgemenskap och samhörighet.

Det finns en skillnad mellan den form av nationalism som har dominerat i Västeuropa och den som utvecklades i Central- och Östeuropa. Med en grov förenkling kunde skillnaden beskrivas så här:

Den västeuropeiska nationalismen kan ofta lika gärna kallas patriotism. Den anknyter till sådant som den politiska historien, till staten, fäderneslandet (latinets patria). Den har sin naturliga plats i stater med en självklar nationell identitet och lång politisk historia, länder som England och Frankrike.

Men i Centraleuropa finner vi en mängd folk utan denna långa och obrutna politiska tradition. Här har främst språket, modersmålet, men också den folkliga traditionen, musik, danser osv., blivit ett sammanhållande element. Ofta har denna typ av nationalism börjat just som en strävan att återuppliva traditioner – folkdräkter, folkkonst, folkdanser. Det gäller länder som Estland, Lettland och Finland eller Slovakien och Rumänien. Den här traditionen är förknippad med Johann Gottfried Herder (1744–1803) och begrepp som folksjäl och nationalanda. Det är begrepp som haft stor betydelse också för tyskarna med sin komplicerade och splittrade politiska historia.

Nationalismen har ofta verkat som en positiv kraft, framför allt då ett folk har strävat mot frigörelse från kulturellt och politiskt förtryck. Här har också funnits en demokratisk tendens. Det var ”folket” som utgjorde nationen, och självklart borde så många som möjligt i detta folk äga politiska rättigheter i sin egen nationalstat. Men nationalismen har också kunnat utnyttjas för aggressiva och icke-demokratiska syften.

Vi kan se en utveckling från en liberal och demokratisk nationalism under 1800-talets första hälft mot en alltmer aggressiv. Det sena 1800-talets nationella retorik används som förut för att mobilisera massorna, men syftet är inte längre frigörelse utan maktpolitik. Kulmen ser vi under första världskriget 1914–18. Ibland används den franska beteckningen chauvinism, efter en ovanligt enkelspårig fransk patriot vid namn Nicolas Chauvin.

Vad som också gav det sena 1800-talets nationalism en hel del tvivelaktiga drag var den allt starkare betoningen av rasbegreppet, en konsekvens av det breda genomslaget för den moderna biologin. Också samhället betraktades gärna ur ett biologiskt perspektiv. Inte minst influerades nationalismen av socialdarwinismen.

Nationen och språket

Språket uppfattades ofta som nationens själ. Devisen Ett land, ett folk, ett språk kunde användas av åtskilliga nationella rörelser. Språkliga minoriteter betraktades därför med misstänksamhet och utsattes ofta för påtryckningar och krav på språkbyte. Det gällde till exempel de polsktalande i östra Tyskland, den turkiska minoriteten i flera av de nya staterna på Balkan, och de finsktalande tornedalingarna i Sverige liksom de svensktalande i Finland.

Det moderna serbiska skriftspråket skapades under 1800-talets första hälft av Vuk Karadžić med folkliga dialekter som grund. Det blev en vanlig uppfattning i många länder att det egna språket borde vara ”rent” och ”nationellt” och därför rensas från främmande element. Rumänskan skulle befria sig från det slaviska inflytandet; rumänerna bytte följaktligen till det västerländska alfabetet för att understryka sin språkliga gemenskap med de romanska folken i väst. Ungerskan och tjeckiskan rensades från tyska inslag. I Grekland försökte man återskapa ett ”rent” språk, som skulle återknyta till den klassiska grekiskan och befrias från turkisk påverkan. Men denna språkform (katharevousa) kändes främmande och alltför litterär för de flesta, och de höll fast vid sin traditionella grekiska (dimotiki). Följden blev att man fick två grekiska språk.

En liknande utveckling finner vi i Norge. Landsmålet, senare kallat nynorsk, skapades som en ”ren” norska i motsats till den dansk-norska som hade utvecklats under den 400-åriga föreningen med Danmark. Men de flesta inom den bildade klassen och administrationen vägrade att överge sin dansk-norska språkform. Också Norge fick därmed två språkvarianter, landsmål och riksmål, numera kallade nynorsk och bokmål.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 107, om Italiens dramatiska enande.