Vaccin: En historia från kokoppor till Covid-19

Ett vaccin hjälper kroppens immunförsvar att känna igen och bekämpa en smitta, som ett virus eller en bakterie. Möjligheten att framställa ett vaccin mot en ny sjukdom som Covid-19 är idag en självklarhet. Men så har det inte alltid varit.

Så, hur uppkom vaccinet och varför blev det en sådan medicinsk framgångssaga?

Smittkoppor – så utplånades den globala farsoten

1979 förkunnade FN den globala farsoten smittkoppor som utrotad. Men fram till slutet av 1700-talet var sjukdomen fruktad av alla. Enbart i Europa tros farsoten ha dödat runt 60 miljoner människor under 1700-talet eftersom det saknades botemedel.

Tills den engelska läkaren Edward Jenner fick en idé som förändrade världen och ledde till utvecklingen av vaccin. Vaccin kommer från det latinska ordet för ko, “vacca” och utan korna skulle Jenner aldrig gjort sin upptäckt.

Jenner arbetade på den engelska landsbygden och mötte därför flera gårdsanställda och bönder. De berättade att mjölkerskor som redan haft den ofarliga sjukdomen kokoppor, som smittade från kor, inte kunde få smittkoppor.

Redan innan Jenners upptäckt använde man ympning i förebyggande syfte mot smittkoppor. Läkarna gjorde en rispa i huden och överförde därefter smittkoppsvar i såret. Dödligheten hos vuxna var dock 40 procent.

Men Jenners idé var att istället använda kokoppor vid en första ympning, för att därefter gå vidare med en andra injektion av smittkoppor. Få trodde på idén och Royal Society i England menade att teorin »på det hela taget var otrolig«.

Trots detta bestämde sig Jenner för att testa sin teori.

Den lyckade ympningen

I maj 1796 utförde han sitt första försök och ympade en åttaårig pojke, först med kokoppor och sex veckor därefter med smittkoppor. Resultatet var slående: pojken blev inte sjuk. 1798 blev Jenners upptäckter publicerade och därefter införde många länder obligatorisk vaccinering. 1816 infördes obligatorisk vaccinering i Sverige.

Trots Jenners revolutionerande upptäckt återstod mycket arbete och forskning.

Louis Pasteur stod för nästa historiska observation: ett rabiesvaccin. Till skillnad från Jenners upptäckt, som byggde mer på god iakttagelseförmåga, var Pasteurs arbete ett resultat av vetenskaplig forskning. Pasteur använde en försvagad variant av den sjukdom som vaccinet skulle skydda.

I och med Pasteurs arbete tog forskningen ett jättekliv framåt: nu stod det klart att om en person utsattes för en ofarlig dos av en smitta fick kroppen de verktyg som krävdes för att slå tillbaka mot sjukdomen nästan gång den angrep.

Farsoten polio driver forskningen framåt

1885 utförde Pasteurs den första vaccineringen mot rabies. Samma år började barn världen över att insjukna i en ny sjukdom, som ledde till att många blev förlamade. Barnen hade fått polio, även kallad barnförlamning.

Men inget barn insjuknade mer än en gång. Likt Jenners kokoppor var den redan smittade skyddad mot ännu ett angrepp. Men för att kunna ta fram ett vaccin krävdes en isolering av smittoämnet. Först 1949 lyckades tre amerikanska forskare att ta fram och odla ett poliovirus. För deras upptäck fick forskarna nobelpriset 1954, samma år som poliovaccinet började att delas ut.

I Sverige är vaccinering idag frivillig, men de flesta barn vaccineras mot bland annat polio, difteri, kikhosta, stelkramp, mässling, påssjuka och röda hund.