Upplysningen och 1700-talets idéströmningar

Inte så få bland 1700-talets författare och debattörer kallade sig själva ”upplysta” och såg sin egen krets som upplyst. Det ljus man menade sig sprida var förnuftets ljus. Mörkret som skulle skingras bestod av fördomar, vidskepelse och en okritisk tro på falska auktoriteter. Den här rörelsen, upplysningen, kännetecknades av sin starka tro på det mänskliga förnuftets förmåga.

De upplysta var också övertygade om att människan är i grunden god, och de hyste en optimistisk tro på möjligheten att skapa en bättre värld. Själva ordet ’optimism’ föddes på 1700-talet, bildat på latinets optimus, bäst. Men omkring sig såg de upplysta många exempel på samhälleliga orättvisor och religiöst förtryck – missförhållanden att rätta till.

Upplysningens idéer har sina rötter i Storbritannien, men de utvecklas i sin radikalaste form i Frankrike. I Storbritannien kunde den nya andan göra sig gällande utan svårare kontroverser. Här var toleransnivån ganska hög. Här fanns åtminstone början till ett demokratiskt politiskt system, parlamentarism och en mycket svag kungamakt. Här hävdade sig borgarklassen väl gentemot adeln. Här kunde de intellektuella uttrycka sig relativt fritt och vara tämligen nöjda med tillvaron. Annorlunda var det i Frankrike. Där fanns mäktiga motståndare: en enväldig kungamakt, en mäktig adel som slog vakt om sina privilegier, en kraftfull katolsk kyrka. En italiensk resenär, Alessandro Verri, skriver 1766: ”I London är toleransen och de medborgerliga rättigheterna en verklighet; i Paris är sådant endast filosofiska idéer.”

I 1700-talets London fanns omkring 2 000 kaféer, coffee houses, där man kunde mötas för fria diskussioner – och naturligtvis för vanlig sällskaplig samvaro. Men också i Paris fanns möjligheter att diskutera och debattera, på klubbar, frimurarloger och i synnerhet privata salonger. Ofta samlades tidens intellektuella i privathem, inbjudna av förmögna och begåvade damer. En sådan är Mme de Tencin, vars utomäktenskaplige son Jean Rond d’Alembert skulle bli en av upplysningens centralgestalter. Även Mme de Pompadour samlade kring sig konstnärer, lärda och hovmän. Som konungens officiella älskarinna fortsatte hon att understödja vetenskap och konst. Hon gav ekonomiska bidrag till radikala verk som den stora franska encyklopedin. Voltaire hyllade henne i varma ordalag. Också Mme de Geoffrin lämnade understöd till encyklopedin. Hos henne möttes de radikalaste upplysningsmännen på onsdagarna, medan måndagarna var reserverade för konstnärer och arkitekter. Bland hennes vänner och beundrare märks Gustav III av Sverige. Sin förmögenhet hade Mme de Geoffrin fått genom äktenskapet med en äldre spegelfabrikant, och den vänlige gamle mannen skötte salongsaftonens praktiska bestyr, men deltog aldrig i diskussionen.

Paris salonger var nog så viktiga centra för spridningen av upplysningens idéer. Men framför allt fick tidskrifterna och tidningarna en betydelse och popularitet som aldrig förr. 33 000 tidningsexemplar såldes i England varje dag, och de lästes förstås av mångdubbelt fler. De franska författarna, ofta kallade les philosophes, diskuterades över hela Europa, och dessutom i Amerika. Voltaires böcker såldes i 1,5 miljon exemplar på sju år, och Rousseaus roman La nouvelle Héloïse utkom i 70 upplagor före år 1800.

Till detta kommer en hel del skrifter som såldes i hemlighet, framför allt i Frankrike, nämligen broschyrer och böcker som smutskastade hov, adel och prästerskap. Det finns de som menar att den typen av skrifter – grova angrepp på auktoriteterna, ofta med pornografiska inslag – fick större betydelse för den franska politiska utvecklingen än de så omtalade verken av författare som Rousseau eller Montesquieu.

Sverige under upplysningen

Före 1700-talet gjordes i Sverige egentligen inte några insatser på vetenskapens och lärdomens område, som fick större internationell betydelse. Visst kunde vi ha nämnt en 1300-talsgestalt som den heliga Birgitta. Möjligen kunde också bröderna Olaus och Johannes Magnus ha förtjänat en plats. Det var de som på 1500-talet presenterade Nordens folkliv, kultur och historia för ett häpet och intresserat Europa. Men det är svårt att i den äldre historien hitta lärda svenskar med internationell berömmelse. När Sverige framträdde som europeisk stormakt under 1600-talet, baserades dess rykte på politisk och militär makt, inte på insatser på lärdomens fält.

Det var i stället under 1700-talet, i synnerhet under frihetstiden (1718–72), som Sverige trädde fram på Europas vetenskapliga scen. På ett par områden framstod Sverige till och med som en ledande nation.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 144, om konspirationsteorierna bakom franska revolutionen.