Artiklar

Tudor-ätten griper makten i England

Tudor-huset i "the Whitehall Mural", ett förlorat verk från Henrik VIII:s tid.

Under årtionden av strider och uppgörelser hade husen Lancaster och York, de två grenarna inom den angevinska dynasti som vi brukar kalla Plantagenet, utplånat sig själva, med följd att tronen gled över till ett walesiskt sidospår. Ätten Plantagenet efterträddes av ätten Tudor.

Artikeln om huset Tudor är ett utdrag från...

Englands historia, del 1

71 kr

»Dick Harrison gjuter suveränt liv i Englands historia. Det är ingen risk att man slumrar till … Harrisons bok är en särdeles givande historielektion.« Sydsvenskan

Den nya dynastin stammade på fädernet från Gwynedd, där den hade tillhört det högsta stormannaskiktet i flera sekler och uppburit höga ämbeten innan engelsmännen på 1200-talet erövrade riket. På mödernet härstammade ätten från kungahuset i riket Deheubarth. Släkten var alltså på mer än ett sätt knuten till det gamla självständiga Wales, och i början av 1400-talet hade flera av dess medlemmar, bland annat Maredudd ap Tudur, anslutit sig till Owain Glyndwrs uppror. Maredudds son Owain ap Maredudd valde dock en annan väg. Han tog tjänst som livvakt hos Henrik V:s franska änka Katarina och övergick till engelskt namnskick: Owen Tudor, minnande om farfadern Tudur ap Goronwy. Efter några år uppstod tycke mellan Owen och Katarina, som gifte sig med varandra i hemlighet 1429. De fick två söner, Edmund och Jasper, som tillhörde huset Lancasters trognaste anhängare i rosornas krig – föga förvånande, eftersom de var halvbröder till Henrik VI. Kungen gjorde år 1449 Edmund till earl av Richmond och år 1452 Jasper till earl av Pembroke.

Edmund Tudor bättrade på familjens dynastiska rang genom att ingå äktenskap med Margaret Beaufort, en ättling till John Beaufort, earl av Somerset, sonson till Edvard III. Henrik IV hade förvisso gjort klart att barnen och deras ättlingar var uteslutna från tronföljden, men denna teknikalitet betydde föga under de oroliga tider som följde. Edmund avled i november 1456 och fick därmed inte uppleva födelsen av sonen Henry den 28 januari 1457.

Den unge Henry Tudor skulle aldrig ha kommit på fråga som tronkandidat om inte övriga medlemmar av huset Lancaster undanröjts av Edvard IV och Rikard III.

För att undvika att också Henry föll offer för yorkisterna hade farbrodern Jasper sänt honom till Bretagne, och han blev kvar i Frankrike tills modern och hennes vänner bedömde tiden mogen för en invasion. Efter segern vid Bosworth Field 1485 kunde Henry uppstiga på tronen som Henrik VII.

Det England huset Tudor härskade över var ett helt annat än det som Henrik II:s ättlingar hade styrt under föregående århundraden. Under andra hälften av 1400-talet inleddes en långsam återhämtning från digerdöden. Vid sekelskiftet 1500 hade England mellan 2,1 och 2,2 miljoner invånare, en siffra som stadigt ökade under Tudorepoken. År 1600 låg befolkningen på 4,1 miljoner, och under 1600-talets första hälft passerades de nivåer som nåtts före pesten. Liksom i övriga Europa tog det alltså omkring 300 år för England att återhämta sig från farsoternas följdverkningar. Henrik VII hade inte alls samma demografiska resurser som högmedeltidens monarker kunnat luta sig mot, men hans efterträdare kunde rida på vågorna av ständigt goda konjunkturer.

Samtidigt som den förste Tudor-monarken månade om borgerskapets och ullproducenternas villkor höll han ett vakande öga över sina farligaste undersåtar, medlemmarna av högadeln. Det var slut med de stora privatarméerna. Stormän som omgav sig med alltför många misstänkt vapendugliga ”tjänare” dömdes till dryga böter. I och för sig kunde lojala magnatfamiljer få fortsätta att dominera sina distrikt, men de fick under inga omständigheter bli så mäktiga att de utgjorde hot mot kungamakten.

Henrik VII avled den 21 april 1509 och efterträddes av den sjuttonårige sonen Henrik VIII.