Myten om Tåget över Stora Bält

Sommaren 1657 förklarade Danmark krig mot Sverige. Den svenska armén, under ledning av Karl X Gustav, befann sig då i Polen. Eftersom fälttåget mot polackerna kört fast bestämde sig Karl Gustav för att lämna landet och istället marschera mot Danmark.

Följande text är ett utdrag ur boken 101 historiska myter:

Vintern 1657 hade svenskarna intagit merparten av halvön Jylland genom att invadera söderifrån, via Holstein. Frågan var nu hur Karl X Gustav skulle fortsätta kriget, det gällde att knäcka danskarna innan de hunnit samla ihop sina styrkor. Samtidigt satt den danske kungen och krigsledningen i Köpenhamn, på ön Själland, på vad som verkade vara ett betryggande avstånd från den svenska invasionsarmén.

Det räcker med att titta på en karta över Danmark för att förstå Karl X Gustavs dilemma. Mellan Jylland och Själland ligger två sund, Lilla Bält och Stora Bält, med ön Fyn mittemellan. Problemet var att svenskarna inte hade tillgång till någon flotta, alltså kunde de inte transportera trupperna över vattnet med hjälp av fartyg.

Det var då Karl X Gustav visade att han var en gambler av stora mått. Flera gånger under 1600-talet hade vintrarna varit så kalla att det hade varit möjligt att promenera på isen i Östersjön. Detta visste Karl X Gustav, och efter noggranna undersökningar av isens hållbarhet gav han sin armé order att marschera ut på det frusna sundet Lilla Bält.

Ibland kan man läsa att det var kvartermästaren Erik Dahlbergh,  han med det praktfulla planschverket Suecia antiqua et hodierna (”Det forna och nuvarande Sverige”), som stod bakom marschen över isen. De flesta nutida forskare menar dock att detta inte stämmer, idén var till största delen kungens egen, även om Dahlbergh var inblandad i förberedelserna.

Tåget över Bält – som ägde rum den 30 januari 1658 – hade lika gärna kunnat sluta i katastrof, men som de flesta stora fältherrar hade Karl X Gustav turen på sin sida. Två kompanier gick ner sig genom isen, men merparten av de svenska styrkorna klarade sig över till Fyn.

Tåget över Lilla Bält har alltså ägt rum, precis som det står i historieböckerna. Däremot är det en myt att svenskarna efter ismarschen till Fyn också tågade över Stora Bält. De tvingades nämligen ta en lång omväg.

Till en början hade kungen planer på att ta sig över Stora Bält genom att marschera rakt österut, från Nyborg på Fyn till Korsör på Själland, via den lilla ön Sprogö – en tur på cirka två mil som mycket riktigt går rakt över Stora Bält. Det är för övrigt samma sträckning som Stora Bältbron har i dag.

Men det visade sig att isen, trots den kalla vintern, inte skulle hålla för en sådan expedition. Karl X Gustav beslutade därför att föra sina män till Själland genom att gå på de frusna vattnen mellan de mindre danska öarna Langeland, Lolland och Falster – alltså i en bågformad rörelse, i södra utkanten av det som utgör Stora Bält.

Den 5–6 februari 1658 tog sig svenskarna visserligen över det tolv kilometer breda sundet mellan Langeland och Lolland, som ibland räknas som en del av Stora Bält, men att de skulle ha marscherat över Stora Bält – i betydelsen rakt över sundet från Fyn till Själland – är alltså en myt, eller åtminstone en missuppfattning.

Däremot är det ingen myt att marschen över isen rankas som en av krigshistoriens djärvaste operationer. Det är också sant att manövern bland annat resulterade i att de tidigare östdanska landskapen Skåne och Blekinge tillföll Sverige permanent, liksom Bohuslän och Halland, vilket skedde genom freden i Roskilde samma år.