Stockholms blodbad: Den nordiska unionens undergång

Det var på eftermiddagen den 8 november 1520 och på Stortorget blandades regnet från de gråtunga skyarna med de huvudlösas blod. Det flöt ut över gatstenar och in i gränder och mot husfasader, ned till den långa gatan som löpte längs den gamla muren i väster och vidare mot gårdar och sjö.

På torget hade kungen låtit snickra ihop en schavott, och en efter en fördes de upp för att dö i galgen – köpmän, hantverkare, bönder, drängar. De var i gott sällskap. Gräddan av rikets frälsemän låg halshuggna i högar, med huvudena nedslängda i en tunna.

Det dröjde inte länge förrän händelsen döptes till ”blodbadet”. Mannen som namngav massavrättningen var ingen mindre än kungen själv, Kristian II, härskare av Danmark, Norge och Sverige och högste ansvarige för hela det vedervärdiga spektakel som ägde rum mitt i landets största stad.

Stockholms blodbad är en av de kändaste händelserna i Sveriges historia, en av få incidenter i det förflutna som det fortfarande tillhör allmänbildningen att känna till. Det var den svenska medeltidens kusliga slutakt, en sinnebild för den gamla onda tid som vi kan gratulera oss till att vi inte längre lever i. Men hur många svenskar vet egentligen vad som hände, och varför?

Då, för 500 år sedan, var Stockholm en liten stad med 6 000 invånare, vilka nästan alla levde i hus vid Stadsholmens små gator och gränder. Men det som mer än något annat sticker i ögonen när vi jämför då och nu är blodbadet som sådant. Att folk dödas i krig är en sak, liksom att enstaka personer döms till döden och förs till schavotten. Sådant sker även i vår tid. Men den 8 och 9 november 1520 avrättades ett hundratal människor i en bisarr kombination av rättsprocess och utrensningsaktion, och det skedde helt offentligt, inför alla stockholmares ögon, mitt i Sverige. Något liknande har aldrig, vare sig tidigare eller senare, skett i vårt svenska förflutna.

Avrättningarna under Stockholms blodbad började genomföras i början av eftermiddagen den 8 november, men straffet fick helt andra dimensioner och proportioner än vad som framgått av tribunalens dom. Det började med att två biskopar, Mattias i Strängnäs – Sveriges kansler – och Vincent i Skara, fördes ut till schavotten på Stortorget för att halshuggas med svärd, såsom anstod medlemmar av frälset.

Näst i tur stod medlemmarna av högfrälset. I rask takt dödades femton av rikets mäktigaste och ädlaste herrar. Ett efter ett slängdes de avhuggna huvudena i tunnan, och högen av kroppar växte. Blodet flöt ut över Stortorget och blandades med regnet, som nu föll i allt stridare strömmar från den tunga, genomgråa himlen. I röda rännilar rann blodet och vattnet ned genom gränderna och gårdarna, hela vägen till Västerlånggatan, varifrån de letade sig vidare mot sjön.

Timmarna förlöpte, och avrättningarna fortsatte. När de häktade frälsemännen mött sitt öde kom turen till borgerskapet i Stockholm. Betydligt fler borgare och tjänare än frälsemän dödades, minst ett fyrtiotal av vardera kategorin.

Människoslakten fortsatte hela dagen, varefter man gjorde en paus för natten. När morgonen hade grytt på fredagen den 9 november, återupptogs avrättningarna. Framför allt inriktade man sig på att komma åt de borgare som inte hunnit avverkas föregående dag. Även tjänare till de avrättade frälsemännen, vilka nu hade lokaliserats och blivit gripna, släpades till Stortorget.

På lördagen den 10 november, Sankt Mårtens afton, när alla som skulle avrättas var döda och deras tillhörigheter beslagtagits, blev det äntligen dags att samla ihop liken och forsla dem till Södermalm. Dit tog man även Sten Sture den yngres nyligen uppgrävda kropp, som skulle bestraffas postumt. Alla liken brändes, såsom det anstod de lekamliga lämningarna efter döda kättare.