Snapphanar – patrioter, gerillakämpar eller banditer?

I mer än 350 år har ordet snapphanar frambesvurit reaktioner. Danska patrioter, säger vissa. Skånska gerillakämpar, säger andra. Förfärliga banditer, säger ytterligare andra. I det historiska minnet är bilden av snapphanarna mångtydig. Vad var det egentligen för figurer?

Framför allt var ordet ”snapphane” överhetens term, ett skällsord som svenskar hävde ur sig om folk de föraktade. Ordet kan härledas ur tyskans schnappen – ”snappa”, det vill säga ”röva” och ”plundra”. Äldsta kända belägg är från 1558, då Gustav Vasa använde ordet ”snapphane” som synonymt med stråtrövare. Bakom den slarviga och fördomsfulla samlingstermen döljer sig tre i grund och botten mycket olika typer av stridande människor.

Flertalet individer som pekades ut som snapphanar i krigens inledningsskeden var vanliga bönder som gått man ur huse för att värna sin hembygd. En annan snapphanegrupp utgjordes av reguljära friskyttar, det vill säga bondpojkar som tagit värvning i den danske kungens armé och fick sold från Köpenhamn. De utgjorde alltså en väpnad styrka bakom fiendens linjer. Idag skulle vi kalla friskyttarna gerillakrigare.

Den tredje gruppen, som blev allt större ju längre krigen varade, utgjordes av rent kriminella element som tog till våldsmetoder för att överleva och berika sig. Krigens påfrestningar utökade deras skaror. Här fanns bönder som vräkts från sina gårdar, vanliga tjuvar, desertörer, med flera.

Vad som gör fenomenet snapphanar svårt att tolka är att dessa tre huvudgrupper ofta gled ihop med varandra. Anta att du deltog i ett bondeuppbåd och att svenska armén som straff brände upp din gård. Då tvingades du dra till skogs och slå dig ihop med kriminella för att överleva. Själv betraktade du dig fortfarande som deltagare i ett legitimt bondekrig på kungens order, men omgivningen såg dig som en fredlös snapphane. En grupp friskyttar som hade ont om mat kunde samtidigt tvingas bete sig som fredlösa för att klara livhanken. Kanske mötte du dem i skogen och anslöt dig till deras band. Och så vidare: en och samme skåning kunde hoppa mellan de tre kategorierna flera gånger.

Den svenska krigsmakten buntade alltså ihop alla dessa grupper och kallade dem snapphanar. I egenskap av bönder hade de, menade svenskarna, inte i kriget att göra. De skulle överlåta stridandet åt de svenska och danska arméerna, krigets eget folk. Bönder skulle veta sin plats och hålla sig undan. Av detta följde att straffen mot snapphaneri kunde anta oerhört grymma uttryck, allt för att avskräcka andra skåningar från att också de bli snapphanar.

Snapphanar fanns i hela Skåne, men fenomenet brukar främst förknippas med de norra skogsbygderna, från Hallandsåsen till västra Blekinge. På slättbygden var det svårt för dem att hålla sig undan och lägga sig i bakhåll. I skogsbygderna, där de svenska soldaterna lätt gick vilse, var styrkeförhållandet det motsatta. Här var snapphanen en formidabel militär motståndare.