Slaget vid Narva är en Sveriges största militära triumfer genom tiderna. Karl XII miste omkring 670 soldater i stupade och 1 250 i sårade. På den ryska sidan dog omkring 9 000 soldater, varav ett tusental drunknade i Narvafloden. Omkring 20 000 ryska soldater fängslades och avväpnades men fick senare återvända hem.
I juli år 1700 avslutade ryssar och turkar sitt krig vid Svarta havet och det stod tsar Peter fritt att vända vapnen mot Sverige. Den 20 augusti förklarade Ryssland krig. Kort tid senare marscherade ryska soldater mot Finska viken och invaderade Ingermanland.
Målet för invasionen var Narva, som tsar Peter och hans rådgivare uppfattade som den militära nyckeln till kontrollen av regionen. Så länge svenskarna höll Narva skulle de alltid ha en fast punkt att utgå från för att slå tillbaka mot fientliga ockupationer. Alltså måste Narva falla, och det kunde endast ske genom en ambitiös och omfattande belägring. När ryska armén anlände till stadens utkanter den 14 september hade den en svår uppgift framför sig. Svenskarna var förvarnade, vältränade och välbeväpnade.
Den 19 november var svenskarna på plats utanför Narva, och under påföljande natt inspekterades den ryska befästningsvallen av spanare. Karl XII:s närmaste militäre rådgivare, generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld, lade på morgonen den 20 november upp en enkel men effektiv anfallsplan. Slaget vid Narva började vid tvåtiden på eftermiddagen den 20 november 1700.
På papperet talade det mesta för att ryssarna skulle segra. De var många fler – omkring 24 000 stridsdugliga soldater mot svenskarnas omkring 10 500 – och skyddades av starka försvarsvallar. I egenskap av anfallande part låg svenskarna per automatik i underläge och riskerade att lida störst förluster. Men det var på papperet. I praktiken var styrkeförhållandena omvända. Den karolinska taktiken var extremt offensiv. Både infanteri och kavalleri stred efter principen att snabbt ta initiativet genom resoluta och väldisciplinerade anfall med dragna värjor och bajonetter. Effekten på en oförberedd fiende kunde bli förödande. Faktum är att det år 1700 sannolikt inte fanns någon armé på jordklotet som kunde mäta sig med den svenska – men detta hade tsar Peters officerare ingen aning om.
Slaget vid Narva inleddes med att svenskarna anföll med sina två kolonner. Mitt under framryckningen blåste det upp till snöstorm. Vinden föll svenskarna i ryggen, med följd att ryssarna fick snön rakt i ansiktet och hade svårt att uppfatta vad som hände. Medan svenskarna i lugn och ro, och med god sikt, kunde avfyra sina musköter på 30 meters håll famlade ryssarna i blindo och sköt vilt omkring sig, utan att träffa särskilt många fiender. Sedan gjorde karolinerna som de övat otaliga gånger: drog värjor och bajonetter och rusade rakt fram, förbi vallgravarna och in i de panikslagna ryska leden.
Nu blev de synliga för ryssarna, vars försvarseld hade viss effekt, men den kom alldeles för sent. Befästningarna gick förlorade. De ryska styrkorna upplöstes i oordning och kaos. När det ryska kavalleriet desperat försökte fly över Narvafloden drogs många ryttare med av den starka strömmen och drunknade. Andra ryssar gav sig ut på Kampersholmsbron för att ta sig över till andra stranden, men bron kollapsade under tyngden. Avskurna från alla reträttvägar och med segerrika karoliner framför sig började ryssarna skjuta på sina egna utländska officerare, något som knappast gjorde jobbet svårare för svenskarna.
General Jakov Dolgorukov lyckades samla ihop spillrorna av den ryska högerflygeln vid den kollapsade bron och bygga en improviserad vagnborg med material från baracker och trossvagnar. Här fick de ryska gardesregementena äntligen möjlighet att bjuda svenskarna någorlunda gott motstånd, men vid det här laget var den svenska övermakten alldeles för stor för att ryssarna skulle ha en realistisk segerchans. Medan andra svenskar erövrade barackerna i det ryska lägret slöts ringen kring vagnborgen, där Dolgorukov kapitulerade vid 11-tiden på kvällen. De sista ryska trupperna gav striden förlorad vid tvåtiden på natten.
