2021 fick Sverige sin första kvinnliga statsminister – Magdalena Andersson. Samma år var det hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Men vägen fram var lång och snårig.
1907 startades utredningen om kvinnligt deltagande i allmänna val. Utredningen avslutades först 12 år senare. 1909 genomfördes den allmänna rösträtten för män. 1921 genomfördes det första valet då kvinnor fick rösta, trots att beslutet om allmän och lika rösträtt togs redan 1919. Det hade krävts en förändring i grundlagen, vilket endast kunde genomföras om riksdagen fattade två likadana beslut med ett riksdagsval emellan.
Det innebar även att kvinnor kunde ta plats in i riksdagen. I valet 1921 valdes de första kvinnorna någonsin: Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Bertha Wellin, Agda Östlund och Nelly Thüring.
1921 hade Sverige en tvåkammarriksdag, som införts 1866. 1971 ersattes systemet med en enkammarriksdag. I första kammaren satt de som var indirekt valda. De utsågs av landsting eller stadsfullmäktiga och satt i riksdagen under åtta år. Representanter som var direkt valda av den röstberättigade delen av svenska folket satt i andra kammaren. 1921 röstades Kerstin Hesselgren in i första kammaren.
Det politiska engagemanget
Den kommunala rösträtten omfattade vissa kvinnor redan 1862. Då etablerades de svenska landstingen genom de så kallade kommunalförordningarna. Därmed bestämdes att rätten att delta i val till landsting var inkomstberoende. Så länge den svenske medborgaren var bosatt i kommunen, myndig och hade både taxerat och betalat kommunalskatt fick man rösta i kommunvalet. Detta innebar att kvinnor fick rösta – om de uppfyllde kraven. 1909 fick även gifta kvinnor rösta i kommunalvalet. Dessutom kunde kvinnor även väljas till kommun och landsting. Då röstades 38 kvinnor in i kommunerna runt om i Sverige.
Det fanns flera organisationer som arbetade för kvinnors rätt att delta i nationella val. Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR) var en riksorganisation som var aktiv mellan 1902 och 1921. Föreningen bildades på initiativ från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor. 1912 började de att ge ut tidningen Rösträtt för kvinnor. Som mest hade organisationen 17 000 medlemmar. 1913 samlade föreningen in 350 000 namnunderskrifter för en petition för kvinnlig rösträtt. Föreningens motto var: ”Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss”. 1921 upplöstes föreningen och dess ledning bildade Svenska Kvinnors Medborgarförbund.
Första världskriget och ett oroligt Europa påverkar
Första världskriget (1914-1918) ledde till att Sverige drabbades av bland annat varubrist. Livsmedelskrisen ledde till oroligheter. Under våren och sommaren 1917 deltog tiotusentals människor i Sverige i demonstrationer och kravaller. I denna tid av orolighet skedde politiska aktioner som krävde allmän och lika rösträtt.
I kölvattnet av första världskrigets slut förändrades det politiska läget i Sverige och högern förlorade sin majoritet i andrakammarvalet 1917. Istället blev de liberala och socialdemokratiska partierna, som drev frågan om allmän och lika rösträtt oavsett inkomst, i majoritet. Till slut, den 17 december 1918, hade både första- och andrakammaren sagt ja till lika och allmän rösträtt.
Sverige var det sista nordiska landet som genomförde allmän och lika rösträtt. Reformerna som genomfördes 1918–20 räknas som en viktig del i ”det demokratiska genombrottet” i Sverige.
