Artiklar

Renässansen: Antikens pånyttfödelse

Renässansen

Begreppet renässans kommer från det franska la Renaissance, som på svenska betyder pånyttfödelse. För renässansen anses ofta vara den tid då antikens kultur föds på nytt i ny skepnad.

Att dela in historien i epoker

Renässansen var en epok som varade från 1400-talet till 1600-talets början. Idag använder vi ofta begreppet epok för att beskriva en längre tidsperiod med karakteristiska kännetecken. Att dela in historien i epoker växte fram under 1800-talet, och denna idé finns kvar än idag. Vi ser fortfarande antiken som en ljus och upphöjd period, medan medeltiden ofta beskrivs som en mörk tid då människan plågades av förtryck och vidskeplighet. Efterföljande epok, renässansen, var återigen en ljus och storslagen period då antikens pånyttfödelse tryckte undan medeltidens mörker.

Begreppet renässans fick sitt genomslag i Jacob Burckharts tyska bok från 1860, Die Kultur der Renaissance in Italien (”Renässanskulturen i Italien”), men användes redan i Jules Michelets återgivning av den franska historien (utgiven 1855). Man såg Italien som ursprungsland för renässansen. Detta har dock under senare år mött motsättning från forskare som anser att viktiga idéströmningar inom renässansen uppkom i även andra länder i Europa.

Även renässansens avslut och barockens intåg är omstridd. I Italien sägs barocken ha utvecklats under 1520-talet, men det är först under 1580-talet som renässansen anses ha avslutats i övriga Europa.

Kyrkans makt avtar och nationen växer fram

Så, vad kännetecknade renässansen?

Under epoken förändrade kulturen: nu växte litteraturgenrer som lyrik och novell fram, arkitektur och konst revolutionerades genom att centralperspektivet utvecklades och ett nytt klädmode växte fram.

Efter medeltiden förändras synen på individen och under 1500-talet blev “renässansmänniskan” ett begrepp. Kyrkans makt avtog och grunden lades för den moderna nationalstaten. Genomgående kännetecknades epoken av en tro på den individuella människan. Detta var tydligt inom konst, litteratur och annan kultur.

Renässansmänniskan levde ut sina innersta drömmar såväl som begär. Individer (och genier) som Leonardo da Vinci, Michelangelo (Michelangelo di Lodovico Buonarroti Simoni), François Rabelais, William Shakespeare och Miguel Cervantes levde och skapade under renässansen.

Konst, arkitektur och mode

Centralperspektivet, som skapades av Filippo Brunelleschi under 1420-talet, revolutionerade konst och arkitektur. I början användes metoden endast för arkitektur men överfördes så småningom till konst. Utöver centralperspektivet kännetecknades även renässanskonsten av studiet av klassiska och antika förebilder såväl som strävan efter att skildra människa och miljö naturtroget

I 1400-talets Italien började även klädmodet förändras. Människokroppen stod i fokus: kläderna satt tajtare, urringningar och snörningar blev populärt. I norra Europa var samtidigt medeltidsdräkten väldigt populär. Först 1510 blev renässansdräkten på mode i länder som Tyskland. Det italienska modet beskrivs ofta som elegant, medan det tyska som överdådigt. Den tyska renässansdräkten kännetecknades av plymer, färger samt smycken och dräkterna bestod av kläder i flera lager.

I slutet av 1500-talet dominerade den engelska och franska renässansdräkten den europeiska modescen. Kvinnornas dräkt hade fokus på höfterna – kvinnorna bar ett så kallat höftlag som skapade en siluett med liten midja och stora höfter.

Litteraturen sökte sig tillbaka i tiden och författare, dramatiker och poeter hämtade även de inspiration från antiken. Italienarna Francesco Petrarca (1304–74) och Giovanni Boccaccio (1313–75) var två av de första renässansdiktarna. Petrarcas verk Canzoniere var under århundraden viktig för lyrikens framväxt, medan Boccaccios Decamerone lade grunden för novellen. 1605 och 1615, publicerades spanjoren Miguel Cervantes sin roman Don Quijote, som räknas som den första moderna romanen.

Missa inte!

Stäng

Arvet från Bagdad

239 kr
OBS! Print on Demand – Leveranstid ca 10 arbetsdagar

»Ett värdefullt och välkommet bidrag till förståelsen av en civilisation som djupt påverkat utvecklingen i Europa.« Svenska Dagbladet

Prisbelönt författare skriver om vårt arabiska arv!

En av de myter som ständigt återkommer i den europeiska antiislamiska och antiarabiska retoriken är att biblioteket i Alexandria förstördes när kalifen Omar erövrade staden år 642. Ingmar Karlsson motbevisar denna och andra liknande myter, och beskriver i Arvet från Bagdad hur vårt klassiska grekiska kulturarv istället har bevarats, utvecklats och förts vidare ut i Europa av lärda araber.

Under slutet av 700- och 800-talen översattes de klassiska grekiska verken till arabiska av vetenskapsmän och översättare i Bagdad. Från Bagdad flyttade sedan många lärda män till det muslimska Spanien, och i deras bagage fanns de klassiska grekiska verken och tänkandet de själva utvecklat. Den klassiska kunskapen spreds sedan därifrån vidare norrut.

Detta är författaren och diplomaten Ingmar Karlssons artonde bok. För sitt författarskap har han erhållit två hedersdoktorat och tilldelats Vitterhetsakademiens pris för »ett inkännande författarskap som vidgat våra kunskaper om Europas och Mellanösterns folk och kulturer«.