Platons filosofi

Platons (427–347 f. Kr.) betydelse för Västerlandets idévärld är ofantlig och hans prestige orubblig. Det har sagts att hela den västerländska filosofin är en serie fotnoter till Platons dialoger.

Dessutom har den kristna teologin upptagit åtskilligt från den platonska traditionen. Inom den italienska renässansen på 1400-talet är de platonska inslagen centrala. En naturvetenskaplig banbrytare som Galilei är tydligt inspirerad av Platon, framför allt i tanken att världen skall beskrivas matematiskt. Och vilken är en av de viktigaste ingredienserna i den romantiska revolten kring 1800 om inte platonismen!

Platons värld är tudelad, i en idévärld och en sinnevärld. Idé, ideal, idealism – alla de begreppen har sitt ursprung i Platons filosofi. Idévärlden representerar för Platon det sköna, goda, sanna och eviga. Då vi idag talar om idealister, menar vi vanligen personer som tror på rättvisa och godhet. En klassisk formulering av en sådan idealism på svenska finner vi i Esaias Tegnérs dikt Det eviga. Skönhet, sanning och rätt skall alltid leva, medan det som våldet skapar ”dör som en stormvind i öknen bort”. Ibland ställs idealism också som motsats till materialism. Idealist är den som menar att det andliga, inte materien, är tillvarons yttersta grund. Också den innebörden har sin bakgrund i Platons filosofi.

För Platon är sinnevärlden, alltså den vardagsverklighet vi upplever med våra sinnen, en värld av skuggor, brister och förfall. Den berömda grottliknelsen vill illustrera detta. De flesta av oss är fångar i vardagens skuggvärld, sinnevärlden. Vissa utvalda människor har dock kraften att befria sig från sinnevärldens bojor. De vandrar ut ur grottans dunkel och skådar en sannare och skönare verklighet, idévärlden. Dessa utvalda är filosoferna.

Platons filosofi har sin bakgrund i hans erfarenheter av en kaotisk och delvis katastrofal politisk samtid. Den har också sin bakgrund i den filosofiska diskussion där Sokrates hade varit en av deltagarna. Dessa, de så kallade sofisterna menade att det helt enkelt inte fanns någon en gång för alla given sanning eller moral. Varje individ, varje tid och varje samhälle hade sina sanningar, värderingar och sin moral. Platons verksamhet gick ut på att motbevisa sofisterna. Han hävdade att det bakom all föränderlighet och allt skenbart kaos verkligen fanns en evig och entydig sanning. Schemat visar olika nivåer av kunskap, från den lägsta och osäkraste till den högsta och säkraste. Det ligger i människans väsen att sträva mot allt högre former av kunskap. Platon talar om en inneboende längtan efter den sköna och det sanna, och det ord han använder för denna längtan är eros, som betyder kärlek. För Platon är det också självklart, att den som en gång har insett vad som är sant och gott också kommer att eftersträva det. Ondskan har enligt honom sin grund i okunnigheten.

Platon är ingen demokrat. Han menar att demokratin är en omöjlig styrelseform. Till hans avståndstagande bidrog säkerligen det faktum att det demokratiska atenska styret hade avrättat hans beundrade lärare Sokrates. Ett elitistiskt drag i Platons politiska filosofi har ofta kritiserats. Det samhälle han skildrar i Staten har till och med beskrivits som en föregångare till 1900-talets diktaturer, till fascism och kommunism. Man har till exempel jämfört Platons tanke på en styrande väktarklass med marxism-leninismens syn på partiet som en elitgrupp. Mot detta kan invändas att han i Staten lägger fram en tankemodell, inte en uppmaning till diktatoriskt styre. En annan invändning är ändå viktigare. Platon är en av de första som överhuvudtaget diskuterar och analyserar olika styrelseformer och samhällssystem. Därmed blir hans skrifter en av utgångspunkterna för en demokratisk tradition.

Platon visade inte något större intresse för naturvetenskaperna, för studiet av växt- och djurvärlden. Det är inte så förvånande, eftersom sådant tillhör den jordiska sinnevärlden. Däremot fascinerade den rena matematiken och astronomin honom, skolad som han var i den pythagoreiska traditionen. De gamla joniska naturfilosoferna som Thales hade antagit att himlakropparna var materiella, att de bestod av samma material som det jordiska. Något sådant var alldeles omöjligt för Platon att acceptera. Himlarna och himlakropparna är väsensskilda från det jordiska. De ger människorna en bild av fullkomligheten och är därför av en helt annan karaktär än den jordiska sinnevärlden. Den här gränsdragningen mellan det jordiska och det himmelska övertas av Platons elev Aristoteles, och den blir bestående ända fram till 1500-talet.

Flera inslag i platonismen, den filosofi som utvecklades efter Platons död, kom att ingå i den kristna traditionen. Kristendomens lära om själens odödlighet har sin motsvarighet hos Platon, även om själen enligt honom existerar också innan den förenas med en mänsklig kropp. Idévärlden är lätt att koppla samman med det kristna himmelriket, och avståndstagandet från den materiella sinnevärlden har passat väl in i den kristna teologin. Platon förblev en stor gestalt också i det kristna Västerlandet. Men genom en serie tillfälligheter blev delar av Timaios den enda skrift av Platon som fanns bevarad i väst under tidig medeltid. Den kom på så sätt att få ett oerhört inflytande. Timaios är Platons underligaste skrift, full av pythagoreisk talmystik. Här finner man också den berömda berättelsen om Atlantis, landet som sjönk i havet.

Viktigare är ändå att Platons filosofi levde vidare i den så kallade nyplatonismen, som redan under senantiken påverkade den kristna teologin. Det var inte svårt att förena idévärlden med det kristna himmelriket eller sinnevärlden med kristendomens syndfulla jämmerdal. Kristendom och nyplatonism har också förenats i avståndstagandet från det sinnliga och kroppsliga.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 40, om demokratins genombrott i antikens Grekland – och hur den liknar moderna maffiavälden.