Artiklar

Påskkärringar

Påskkärringar i Örebro, 1950-tal

Uppkomsten av den säregna svenska barntraditionen att klä ut sig till påskkärring och gå runt i grannskapet vid påsktiden är svår att utreda på grund av bristen på källor.

Så mycket står dock klart att den senast i mitten av 1800-talet var fast rotad i västsvenska städer från Västergötland i söder till Värmland i norr, där ynglingar antog häxskepnad och gjorde gatorna osäkra. Några av de äldsta skildringarna av påskkärringar kommer från Karlstad och Åmål. Under 1900-talets första decennier spred sig seden fort över Sverige och till de svenskspråkiga delarna av Finland.

Till en början rörde det sig om ungdomar och vuxna som tog på sig häxutstyrsel, och det kunde gå vilt till. Antagligen påminde seden om de stökiga upptåg som grupper av ynglingar – föregångare till senare tiders mer städade stjärngossar – sedan länge hade ägnat sig åt under jul- och trettondagshelgerna. Åtminstone var det så Nils Petrus Ödman år 1907 skildrade påskkärringarna i barndomens Åmål på 1850-talet. Medan han och andra barn höll på att leka bankade det plötsligt på fönsterposten, och det hördes ett skrapande ljud från fönstret. När barnen tittade ned mot gatan kunde de i månljuset urskilja ”några svarta figurer som buro långa stänger med sopa och raka på. Det var pojkar utklädda till påskgubbar och påskkäringar.”

Genom gavelfönstret såg Ödman och hans kamrater liknande figurer, vilket gjorde några av hans kusiner rädda, eftersom de snart skulle gå hem. Den äldste lovade att beskydda de andra, och såvitt Ödman kunde dra sig till minnes hade hemfärden gått väl, dock med en och annan sammanstötning mellan påskkärringarna och ”beskyddaren”. Enligt Ödman var de utklädda huvudsakligen minderåriga hantverkslärlingar som utnyttjade helgen som ursäkt för att låtsas vara häxor och dra runt på gatorna för att skrämma folk. Häxtron var ännu i mitten av 1800-talet tämligen utbredd i Västsverige. Det var vid samma tid som hysterin bröt ut i Mockfjärd, och så sent som 1864 varnades en kvinna i Örs socken i Dalsland för att bruka spådom och häxeri.

I nästa skede övertogs sedvanan av barn. Både pojkar och flickor deltog, vanligen iförda klänning, förkläde och sjal. Möjligen klädde pojkar istället ut sig till påskgubbar med gammaldags herrkläder, eller till påsktroll. Det hände också att barnen försökte se ut som djur, till exempel kycklingar, katter och harar. Tillsammans gick de runt och ringde eller knackade på i hus och lägenheter på påskaftonen – senare också på skärtorsdagen – och lämnade över egenhändigt ritade påskkort eller påskbrev mot betalning i form av godis, ungefär som i dagens Halloween-tradition. Från att ha varit aningen skräckinjagande ändrades påskkärringsutstyrseln under 1900-talet till att bli söt och oförarglig, med blommiga dukar om huvudet och målade fräknar i ansiktet.

Av särskilt intresse är påskkärringarnas attiraljer, de föremål de tog med sig för att klargöra för alla de mötte att meningen var att de skulle föreställa häxor. Smörjhorn och kvastar var vanligt förekommande, eftersom svenskar i gemen visste hur flygresorna antogs ha gått till. Dessutom hade de ofta med sig en svart katt och en kaffekittel. Det sistnämnda var en nyhet för 1800-talets del; inget tyder på att folk dessförinnan hade trott att det dracks kaffe på Blåkulla. Möjligen inbillade sig folk att häxorna förväntades ta med sig mat och dryck till festen med Djävulen, och kaffets ökande popularitet gjorde det lätt att låta kitteln ingå i utrustningen. Påskkärringarna sökte alltså i görligaste mån efterlikna häxor, såsom de hade kommit att uppfattas på 1800-talet.

Seden att gå påskkärring – som har utforskats i detalj i en monografi av etnologen Fredrik Skott (Påskkäringar, 2013) – var bara ett av flera häxrelaterade upptåg som spred sig i Sverige under romantikens sekel, när trolldomsprocesserna tillhörde det förflutna och demonerna och Djävulen hade blivit godkända företeelser inom både litterär och folklig kultur. Som exempel kan nämnas traditionen att tillverka påskdockor och placera dem på lämpliga ställen i syfte att skrämma folk. Ett annat exempel är ryggpåhängningarna: i smyg, utan att offret upptäckte något, hängde man upp diverse häxattribut på vederbörandes rygg, såsom smörjehorn av papper. Vad som ett par sekler tidigare hade uppfattats som grövsta möjliga smädelse var nu ett oförargligt inslag i barn- och ungdomshumorn.

Påskkärringar på ett vykort, illustrerat av Jenny NyströmI samband med att påskkärringen blev ett etablerat fenomen i Sverige gjorde häxan intåg också på påskkorten och på de påskbonader av papper som slog igenom på bred front under 1900-talets första hälft. Till en början var påskkorten ofta tryckta i Tyskland och hade påskharar som motiv, men det dröjde inte länge förrän svenskarna tog över tillverkningen själva och ersatte hararna med bland annat häxor, företrädesvis glada och snälla tanter, mitt uppe i flygturen till Blåkulla. Även andra påskrelaterade företeelser, som höns, kycklingar och ägg, förekom på korten, men häxorna åtnjöt i det längsta stor popularitet. En av de stora påskkortritarna var för övrigt Jenny Nyström, de svenska jultomtarnas designer (som inte drog sig för att ibland stoppa in en och annan tomte också på påskkorten, efter tysk förebild).

Texten om påskkärringar är ett utdrag från...

Ondskans tid

299 kr
Idag framstår det som obegripligt. Från 1400-talet och tre århundraden framåt avrättades omkring 35 000 människor i Europa, anklagade för att ha ägnat sig åt förbjuden trolldom. Majoriteten av de drabbade tillhörde de lägre socialskikten, med enstaka undantag i högborgerliga och adliga kretsar. Långt mer än hälften av de åtalade var kvinnor. Och ingen av dem hade, såvitt vi vet, verkligen gjort något ont. Hur kunde detta ske?

I Ondskans tid skildrar Dick Harrison de stora häxprocesserna och trolldomsförföljelserna i Europa från forntiden och framåt, med särskilt fokus på Norden under 1500- och 1600-talen. Det var en tid då oskyldiga människor avrättades för brott som inte existerade annat än i fantasin. Egentligen handlade det om intolerans mot oliktänkande, men med hjälp av hypoteser om Satan och helvetet kunde de bisarra övergreppen rättfärdigas. Människan lärde sig konsten att förfölja sina fiender i organiserad form – med fruktansvärda resultat.

Det skrämmande ämnet blir till fängslande läsning när historieprofessor Dick Harrison nu tar sig an ämnet häxerier och trolldom genom tiderna.