Nietzsche, moralen och viljan till makt

Friedrich Nietzsches (1844–1900) verksamma tid blev ganska kort: från 1869, då han utsågs till professor i klassisk filologi i Basel, fram till utbrottet av obotlig sinnessjukdom 1889.

De sista åren vårdades han av sin syster, Elisabeth Förster-Nietzsche. Hon blev den drivande bakom försöken att tolka Nietzsche som förelöpare till nazismen. Ibland tog hon rena förfalskningar till hjälp. Men också utan förfalskningar är Nietzsche en riskabel filosof. Hans stil är snarare profetisk och skönlitterär än traditionellt filosofisk. Formuleringarna kan ge upphov till många vitt skilda tolkningar, och särskilt gäller detta hans mest lästa och omstridda skrift Så talade Zarathustra. Hans tal om ”övermänniskan” och ”den blonda besten” fick en obehaglig klang efter nazismens härjningar, och det är förståeligt att Nietzsches filosofi var illa sedd på de flesta håll efter kriget. Men på senare år har han åter framstått som en av de viktiga tänkarna i vår tid, den som ställer utmanande och svåra frågor. Han är den kanske radikalaste kritikern av sin egen samtid, och en hel del av hans kritik träffar också hundra år senare.

Insikten att ”Gud är död” är för Nietzsche tidens stora upptäckt. Det finns ingenting bortom vår verklighet, inte någon idévärld, inte något himmelrike. Jorden är vårt hem. Men detta behöver inte vara någon skrämmande erfarenhet. I det jordiska livet finns oändliga möjligheter och glädjekällor. ”Tusentals stigar finns det som aldrig har beträtts, tusentals lyckomöjligheter och tusentals öar i livet. Outtömda och oupptäckta är människan och människojorden fortfarande.”

Många i det sena 1800-talet kunde hålla med Nietzsche om att kristendomens sanningar inte längre gällde. Men få ifrågasatte den moral som vilade på kristna värderingar. Detta såg Nietzsche som en inkonsekvens. Ty med kristendomens fall hade också dess moral raserats. Nu måste en ny moral skapas, en ”omvärdering av alla värden” göras.”

Liksom Schopenhauer ser Nietzsche en mäktig livsvilja genomströmma världen. Men medan livsviljan enligt Schopenhauer var en negativ kraft, bejakar Nietzsche viljan som livets själva väsen. Livet är vilja till makt.

Genom historien har kristendomen förnekat och bekämpat denna insikt, skriver Nietzsche. Kristendomens moral har varit en livsfientlig slavmoral; de kristna har sett medlidande och offervilja som de viktigaste dygderna. Men, menar Nietzsche, detta är att förneka livets grundläggande kraft, viljan till makt. Gott är det som säger ja till livet och livets krafter. Det är den starka människan som formar världen.

På ett ganska dunkelt och motsägelsefullt sätt talar Nietzsche om en övermänniska som skall framträda, och inom denna skall livets alla krafter fritt få utveckla sig. Hennes moral befinner sig ”bortom gott och ont”. – Man kan spåra tanken på en övermänniska i romantiken och dess genikult – Goethe talar till exempel om der Übermensch. Men det är också uppenbart darwinismens idévärld som återspeglas i Nietzsches övermänniska, även om han själv förnekar detta samband.

Relativt tidigt, strax innan filosofen sjönk ner i sinnessjukdomen, uppmärksammades hans skrifter av den inflytelserika danske litteraturhistorikern Georg Brandes. Via en serie föredrag, artiklar och böcker introducerade han Nietzsche för en nordisk allmänhet, och bidrog också till att göra honom känd för en större europeisk läsekrets. Brandes tolkade Nietzsches livshållning som ”aristokratisk radikalism”, en formulering och en attityd som tilltalade många – bland dem August Strindberg, som aldrig var sen att ta till sig det som låg i tiden. Nietzsche blev sekelskiftets modefilosof. Han tolkade det moraliska och intellektuella kaos som många upplevde, och han erbjöd också en väg ur detta kaos.

Du kanske också är intresserad av avsnitt 132 i podcasten Historia Nu, då Martin Hårdstedt diskuterar tredje rikets raspolitik.