Hur kunde det gå så illa?
År 1808 stod Sverige vid avgrundens rand och kämpade för sin överlevnad i krig på tre olika fronter: i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland. Napoleon och tsar Alexander I hade gjort upp om att stycka Sverige utmed Motala ström. Allt höll på att ta en ända med förskräckelse.
När läget var som mörkast i augusti 1810 valde Sveriges rikstag under slumpmässiga former en okänd tronföljare: den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, en verklig joker i leken. En ny tid kunde ta sin början.
I sin kommande bok Sverige vid avgrunden skildrar diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander ett stycke omvälvande svensk historia. Texten nedan är ett utdrag ur boken som skildrar hur det gick till när Bernadotte kom till den svenska tronen. Läs mer om boken Sverige vid avgrunden på denna länk!
Det officiella budet om Bernadottes val till svensk kronprins nådde Paris först den 3 september. Det kom som en fullständig överraskning för Napoleon. Enligt den österrikiske rikskanslern, prins Metternich, beklagade sig kejsaren för honom: ”Valet av Bernadotte sätter ånyo en privatman på en tron”, ett märkligt klagomål från just uppkomlingen Napoleon. Så snart kejsaren hade hämtat sig förklarade han för Metternich:
”För övrigt är jag förtjust att bli av med honom, och begär intet bättre än att se honom avlägsnad från Frankrike … I alla händelser har jag ej kunnat sätta mig emot saken. En fransk marskalk på Gustaf II Adolfs tron är ett av de finaste spratt man kunnat spela England.”
Samtidigt var Napoleon nog också tillfredsställd med att svenskarna valt en fransman för sin urgamla kungatron. Det var också en fjäder i hatten för honom och för hans nya Frankrike.
Själv blev Bernadotte fylld av entusiasm när han fick beskedet från Stockholm. Ingen i Paris hade trott att han skulle bli vald, allra minst han själv: ”Detta måste vara min lyckodag. I dag är det precis på dagen trettio år sedan jag blev soldat.”
Napoleon passade på att gratulera honom skriftligen:
”Min kusin,
Jag har befallt överdomaren utfärda den fullmakt, vilken berättigar Eder emottaga den nya värdighet, vartill ni blivit kallad av svenska konungen och ständerna. Jag önskar såväl Eder själv, som svenskarna, framgång och lycka.”
Napoleon bad samtidigt sin utrikesminister att genast skicka en kopia av Karl XIII:s brev, i vilket han utbett sig om Napoleons stöd för prinsen av Augustenborg och Napoleons positiva svar, till kejsar Alexander i S:t Petersburg för att visa att han inte hade intrigerat bakom dennes rygg. Så angelägen var Napoleon fortfarande om att inte stöta sig med sin bundsförvant från Tilsit.
När Bernadotte några dagar senare uppvaktade Napoleon sade denne: ”Här ser Ni vad äran har att betyda!”
”Javäl, Eders Majestäts ära,” inföll Bernadotte med den fina takt, som var honom medfödd.
Nu vidtog förhandlingar med Napoleon om villkoren för hans tillträde som kronprins i ett främmande land, att gå från att vara fransman till att bli svensk. Då en av de franska ministrarna påpekade, att Bernadotte borde förbinda sig att aldrig bära vapen mot sitt fädernesland, hade han svarat, att i fortsättningen skulle Sverige vara hans fädernesland, och att han därmed måste vara helt fri att fatta beslut som var bäst för Sverige, annars skulle han framstå som en fransk vasall.
Napoleon beslöt då på stående fot att stryka denna mening i konceptet och lämnade Bernadotte fria händer, löste honom från hans trohetsed till honom själv och gav honom handen till avsked med följande teatraliska ord: ”Väl an, res då och må våra öden gå i fullbordan!”
Det verkar uppenbart, att de båda rivalerna, Napoleon och Bernadotte, varit ganska tagna av ögonblickets allvar och de frågeställningar som ännu låg dolda i framtiden.
de Suremain skriver: ”Detta gjorde han (Napoleon) också godvilligt, i det han utan tvivel förbehöll sig att hålla den man, vars upphöjelse han medgivit, i beroende, medan denne däremot lyckönskade sig till att kunna undslippa detsamma.”
Till sin överhovmarskalk sade Napoleon insiktsfullt: ”Vi har aldrig förstått varandra – och nu är det för sent. Han har sina intressen, sin politik – och jag har min.”
Här fanns således redan från början en inbyggd konflikt mellan Napoleon och Bernadotte, mellan Frankrike och Sverige, som de svenska riksdagsmännen inte hade förstått men som skulle prägla de kommande fyra åren. Napoleon har sedermera kommenterat detta under sin fångenskap på Sankta Helena:
”Jag vill inte påstå att han (Bernadotte) bedrog mig. På visst sätt blev han ju svensk, och han lovade aldrig något, som han icke hade för avsikt att hålla. Jag kan anklaga honom för att ha visat sig otacksam, men icke att ha gjort sig skyldig till förräderi.”
