Monica Lewinsky och Bill Clinton

Monica Lewinsky var tjugotvå år när hon 1995 tjänstgjorde som praktikant under några dagar då Vita huset tillfälligt tömts på många anställda.

Lewinsky och Clinton inledde en sexuell relation och möttes ett antal gånger i eller kring presidentens arbetsplats i Ovala rummet, samtidigt som Hillary Clinton fanns på annan plats i Vita huset.

När Lewinsky förflyttades till försvarsdepartementet Pentagon berättade hon i förtroende om relationen för kollegan Linda Tripp, en republikan som tidigare arbetat i Vita huset. Tripp bandade samtalen i hemlighet och förde Lewinskys information vidare till den särskilde åklagaren Kenneth Starr som från sin uppdragsgivare hade fått klartecken att följa alla spår som kunde leda fram till oegentligheter. I början av 1998 hade uppgifterna förts vidare till nyhetsmedierna.

Uppståndelsen var massiv. USA och övriga världen kunde i detalj följa lika sensationella som snaskiga avslöjanden om den mäktige supermaktens ledare och den unga kvinnliga praktikanten. Clinton valde först att blåneka. Han hade, förklarade han, inte haft några sexuella relationer med ”den där kvinnan”. Men hans försvar blev ohållbart allt eftersom utredningen fortsatte, särskilt efter att Monica Lewinsky, hårt pressad av åklagaren, träffat en uppgörelse om åtalsbefrielse i utbyte mot samarbete. Hon lämnade över bevis, bland annat i form av en otvättad klänning hon burit vid ett tillfälle då hon gett presidenten oralsex.

För Bill Clinton var det en förödmjukande tid. Skandaler som Watergate och Iran–contras, som drabbat några av hans företrädare, hade i alla fall rört misstankar om konstitutionella kränkningar. Nu handlade det om dna-analys av en spermafläckad blå klänning.

Clinton tvingades i ett tv-tal inför USA-väljarna medge att han haft en ”olämplig relation” till Monica Lewinsky och om någon ville veta mer om denna relation så överlämnade Kenneth Starr i september 1998 ett digert dokument till kongressen. Starr, en konservativ republikan, redogjorde för varenda detalj med vad som kunde uppfattas som en moralistisk fascination. Det offentliggjorda materialet innehöll också anklagelser om att Clinton begått mened (när han i rättsfallet Paula Jones nekat att han haft en sexuell relation med Lewinsky) och att han försökt hindra en rättslig utredning. Starr rekommenderade att kongressen skulle inleda en riksrättsprocess för att tvinga fram presidentens avgång. Trots invändningar om att en process mot presidenten kunde skada det egna landets anseende, och om att de påstådda brotten kanske inte motiverade en riksrätt enligt konstitutionen, gick representanthuset vidare med tv-sända utfrågningar och debatter innan ärendet överlämnades till senaten för att avgöras i en rättegång.

När domen skulle avkunnas valde flera republikaner att rösta med demokraterna. Bill Clinton hade onekligen blivit tilltufsad som president. Det hade bara hänt en gång tidigare i USA:s historia att en president ställts inför riksrätt – Andrew Johnson 1868 – och Richard Nixon var den ende som tvingats lämna ämbetet i förtid. Men Clinton friades och kunde därmed slutföra sin andra mandatperiod.

Märkligt nog kom också Clinton ut ur Lewinskyskandalen med stärkt popularitet som president. Den allmänna opinionen uttryckte förvisso sitt ogillande inför hans beteende och förtroendet för honom som person föll. Men det var ändå en stark majoritet som tyckte att han gjorde ett bra jobb som president. En förklaring kan ha varit en utbredd trötthet över processen som sådan, ett missnöje med att åklagaren Kenneth Starr, republikanerna i kongressen och även nyhetsmedierna drivit frågan bortom all sans och måtta. Det var trots allt inte enbart Bill Clinton som gjort sig skyldig till snedsprång. Skandalens efterspel ledde också till att andra otrohetsaffärer drogs fram i ljuset. Newt Gingrich, som var en av de drabbade, valde att avgå som talman och lämna kongressen.

Det fanns ändå många som var beredda att fördöma Bill Clinton för hans ”olämpliga relation”, men det var skillnad på att fördöma presidenten och att dra in hela nationen i en snaskig process som varat i över ett år, räknat från när Lewinskyskandalen först avslöjades i nyhetsmedierna fram till frikännandet i februari 1999. Samtidigt kunde stödet för Clinton också förklaras med den starka ekonomin. När han avslutade sin presidenttid var, som framkommit, tillväxten stark, arbetslösheten låg medan börskurserna fortsatte uppåt till rekordhöjder. Det var närmast en bekräftelse på Clintons valstrategi från 1992, då hans medarbetare aldrig tillåtits glömma vad som egentligen skulle leda till seger: ”It’s the economy, stupid.”