Marxism — vad är det?

Karl Marx och Friedrich Engels betecknade sin lära som vetenskaplig socialism, detta i motsats till den utopiska socialismen hos Fourier och andra. Marxismens två huvudkällor, förutom äldre och samtida socialistiska läror, är Hegels filosofi och den klassiska brittiska nationalekonomin.

I ett förord till Marx jättelika verk Kapitalet gör Engels en jämförelse mellan kemins och nationalekonomins utveckling. Engels skriver att en kemist som Joseph Priestley gjorde nog så viktiga och korrekta upptäckter. Men, fortsätter Engels, Priestley insåg aldrig vad han upptäckt, utan han satt fast i en föråldrad kemisk världsbild, flogistonteorin. Det blev Lavoisier som insåg de rätta sammanhangen, formulerade ett nytt teoretiskt system och revolutionerade kemin. På liknande sätt hade klassiska nationalekonomer som Thomas R. Malthus och David Ricardo gjort viktiga iakttagelser och formulerat korrekta teorier, men de hade inte sett helheten och insett konsekvenserna. Karl Marx blev nationalekonomins Lavoisier, den som placerade alla pusselbitarna rätt, som revolutionerade studiet av samhället och därmed förändrade världen. Så menade i alla fall Engels.

Marxismen är en vetenskaplig teori om samhället och historien. Men den är samtidigt ett politiskt program, mest slående formulerat i Kommunistiska manifestet från 1848. Det kan tyckas ligga en viss motsättning i detta: I den vetenskapliga teorien beskrivs samhällsutvecklingen å ena sidan som ofrånkomlig och lagbunden. Det hela rullar obevekligt fram mot ett förutbestämt mål. Efter det feodala stadiet går samhället in i kapitalismens era, för att slutligen nå fram till socialismen och kommunismen. Å den andra sidan ger marxismen ett politiskt handlingsprogram.

Men om allt ändå följer ett lagbundet utvecklingsschema, varför behöver man alls ta några initiativ till förbättringar eller ens skapa något politiskt parti? Marx och Engels menar att den politiska handlingen ändå har sin betydelse. Även om det finns bestämda gränser för vad som är möjligt i en viss historisk situation och utvecklingen följer det stora schemat, så kan man i det enskilda sammanhanget ändå påverka utvecklingens riktning och hastighet.

All historia är en historia om kampen mellan olika grupper i samhället, mellan klasser, menar Marx. Hans utgångspunkt är den hegelska dialektiken; på tesen följer dess motsats, antitesen. Men det är inte idéerna – som Hegel hade menat – utan den ekonomiska och tekniska utvecklingen som driver fram förändringen. Det materiella är grunden för idéutvecklingen, inte tvärtom.

Enligt marxismen har borgerskapet och kapitalisterna haft sin viktiga historiska uppgift. Kapitalismen har drivit fram en imponerande teknisk och ekonomisk utveckling av samhället. Men, skriver Marx och Engels i Kommunistiska manifestet, numera liknar kapitalisten emellertid alltmer en häxmästare som har lockat fram mäktiga krafter men inte längre kan kontrollera dem. Snart kommer samhällsstrukturerna att sprängas av trycket från de inre motsättningarna. Det kapitalistiska systemet välts över ända. I en revolution griper arbetarklassen makten över industrierna, jorden och hela samhället.

Det kommunistiska manifestet från 1848 slutar med orden: ”Proletariatet har intet annat att förlora än sina kedjor, men det har en värld att vinna. Proletärer i alla länder, förena er!”

Efter den ryska revolutionen 1917 reviderades teorin enligt andra linjer bland Västeuropas marxister. Tanken på en nära förestående våldsam proletär revolution levde nog vidare inom delar av rörelsen, men framgångsrikast blev de partier som anpassade sig till det rådande politiska systemet och drog nytta av den vidgade rösträtten. Inom socialdemokratin tonade den revolutionära retoriken efterhand bort. Arbetarklassens villkor skulle i stället förbättras genom reformer och inflytandet stärkas via demokratiska val. Den här omtolkningen från revolution till reformer brukar kallas revisionism. I den marxist-leninistiska retoriken var ”revisionism” alltid ett skymford.

Missa inte avsnitt 25 i podcasten Historia Nu, då Kristian Gerner berättar om Sovjetunionens sammanbrott.