Under 1800-talets senare hälft drabbades västerlandet av en egendomlig feber. Den grasserade som värst mellan 1884 och 1914. Vi kallar den La belle époque.
År 1850 hade Europa bara 45 städer med mer än 100 000 invånare, 1914 hade antalet ökat till 143. Vid sekelskiftet hade Berlin 1,9 miljoner invånare, London 4,5 och Paris 2,7 miljoner. Tillväxten var bara till en del resultatet av storindustrins utveckling. Den hängde också ihop med något mer svårdefinerat. Det var i städerna det hände, det nya livet. Det som levdes och leddes av en helt ny folkgrupp, en som många drömde om att tillhöra eller åtminstone befinna sig i närheten av. De sofistikerade och relativt sysslolösa – de urbana.
Det var en överklass som i den nyare historien saknar motstycke. Frankrike före revolutionen hade inte på långt när haft så svarta klassgränser. Industrialiseringen och spekulationerna i dess spår hade koncentrerat enorma rikedomar på få händer, och det gjorde folk måttlösa, flamboyanta.
Beteckningen La belle époque föddes i backspegeln från det första världskriget och den första bleka efterkrigstidens perspektiv. Frasen är helt naturligt fransk, för även om några av de mest entusiastiska utövarna var anglosaxer, så var det i Frankrike det sköna livet framför allt levdes, och det var här det fick sin balans i en formlig explosion av konstnärligt nyskapande. I Paris samlades konstnärer från hela världen, och härifrån utgick signalerna, utstrålade kraften hos en kultur som mer än någon annan i modern tid skulle komma att hylla formen. Det utsökta, avslipade, till ytterlighet raffinerade, vare sig det var ett smycke av Lalique, en trappa av Gaudí, en dräkt av Fortuny, en sås av Escoffier eller en replik av Wilde. Djupsinnet hade haft sin tid – det här var elegansens.
Men man underskattar betydelsen av La belle époque om man nöjer sig med att konstatera att den var en överklasskultur. Många av tidens stora livsnjutare hade inte ens någon stadig inkomst. Man levde på lån, bedrägerier och Guds försyn.
Speciellt entusiastiskt omfattades lättsinnet som livsform av intellektuella i alla länder, rika som fattiga. Det låg äventyr i luften, och var och en var sin egen lyckoriddare. Exotism och vilda bedrifter var allas dröm, och resor.
Men parallellt med den tygellösa livsstilen återuppstod också gångna epokers sociala mönster – inte nyss passerade utan verkligt urgamla, från medeltiden och renässansen. Efter 1800-talets revolutioner och republiker putsades nu aristokratin upp och blev som ny.
Epoken glittrade av kungliga kronor, av vilka de flesta ännu satt på respektive huvud. Fram till 1914 var alla västliga nationer monarkier, med untantag bara av USA, Schweiz och Frankrike. År 1884 lär franska Rivieran ha besökts samtidigt av kejsar Frans Josef av Österrike-Ungern, drottning Victoria av England, Aga Khan III, storhertiginnan Anastasia, prinsessan av Siam, bejen av Algeriet, maharajan av Kaputhala, kungen av Bulgarien och några tyska prinsar.
Amerika spelade en avgörande huvudroll i utvecklandet av Europas sköna epok, för den inhemska aristokratin var vid det här laget tämligen maläten. Men nu begåvades kontinenten med ett pärlband av ”amerikanska prinsessor”, när mesallianserna mellan utarmade hertigar, prinsar och grevar och arvtagerskor från Nya världen till att börja med blir acceptabla, och strax därpå fashionabla.
Liksom de europeiska furstehusen en gång försåg varann med nytt blod genom kloka ingiften, följdes nu döttrarna till väntande lyxångare i New Yorks hamn av sina nyrika fäder. Och USA – som inte införde inkomstskatt förrän under president Taft och då en mycket blygsam sådan – hade gott om sådana; enbart John D Rockefeller hade mer i årsinkomst än alla europeiska kungligheter sammantagna.
Finland sveptes österifrån in i en doft ifrån den fina världen, men övriga nordiska länder visste knappast vad det var som hände. Sverige var ett glesbygdsland utan elektricitet, och vars stösta problem var att få potatisen att räcka till. Men frågan är om vi hade varit särskilt aktiva även om vi hade haft möjlighet att delta i det ljuva livet. Strindberg, som dock befann sig i Paris omkring sekelskiftet, tycks ha varit alltför upptagen med sitt för att märka den tidsvåg han satt mitt inne i.
La belle époque sammanföll i stort med de stora utvandringarna från Europa till Amerika, och på ångarnas lyxdäck fanns det skyltar som bad resenärerna att vänligen inte slänga ner mat till de svältande medpassagerarna på nedre däck, för undvikandet av kaos.
Det Europa utvandrarna lämnade bakom sig var ännu ett medeltida lapptäcke av minoriteter. Olika kulturer, språk och synsätt, djupt isolerade från varann, existerade ofta inom en och samma hafsigt hoptråcklade nation. Folk var dåligt informerade, sinsemellan misstänksamma – därtill kom dessa nya, dramatiska klassgränser. Ur detta samhälle skulle fascism och kommunism växa.
Och för det vackra folket blev det aldrig lika roligt efter första världskriget. Tre kejsare hade störtats – Tysklands, Habsburgs och den ryske tsaren. Än en gång höll världen på att vrida sig och visa upp ännu ett ansikte.
Texten ovan är ett utdrag ur Sekelskifte (2000) och är skriven av Ulla Britta Ramklint.
