Konspirationsteorier i vår tid

Vad är det som gör att konspirationsteorier har nått en sådan spridning i vår tid? Det är en sammansatt fråga, som inte har något enkelt svar.

Varje lands historia, kultur och traditioner spelar förstås in, men det handlar inte bara om det. En osökt förklaringsfaktor är internet, den ledande leverantören av diverse rykten och teorier där den som så önskar dagligen och stundligen kan få sina åsikter bekräftade utan att behöva ta del av motsatta ståndpunkter eller perspektiv.

Internet möjliggör för vederbörande att leva i en parallell verklighet, fjärran från den reella och kan där bekymmersfritt konstruera motberättelser som bättre tros förklara samtiden än de officiella versionerna. Motberättelserna blir ett kritiskt vapen mot en arrogant överhet, en strävan som starkt underblåses av konspirationsbranschens entreprenörer, vilka på nätet liksom på bokmarknaden försöker slå mynt av vad som i dag blivit en lönsam industri. Sådana motberättelser har en given funktion i auktoritära samhällen, där makthavarna regelmässigt döljer sanningen eller ljuger om sina aktiviteter. Men även i de fallen gäller att berättelserna förlorar i slagkraft och riskerar att kraschlanda om de är slutna och resistenta mot nya fakta.

En bidragande faktor som naturligtvis inte ska underskattas är de faktiska konspirationerna, som när de avslöjas ger de tvivlande vatten på sina kvarnar och sporrar till nya ansträngningar att uppdaga nästa sammansvärjning. Ytterligare en faktor är det psykologiska fenomen som brukar sammanfattas i tankefiguren stor händelse–stor orsak. När något stort och dramatiskt inträffar, söker vi gärna efter en lika storslagen förklaring. Som Peter Englund har påpekat kräver vi proportion och symmetri av historien, och därför vill vi helst att ”en stor händelse skall ha en stor orsak”. Ifråga om berömda mordfall vill vi exempelvis gärna att det ska finnas ett slags jämvikt mellan offret och gärningsmannen. Det ger oss en betryggande känsla av att världens händelser är någorlunda förklarliga och förutsägbara. Vi har svårt att förlika oss med tanken på att en ensam galning kan ändra historiens gång. Kennedymordet är ett slående exempel på detta.

Inställningen till de styrande – regeringar, myndigheter och makthavare av skilda slag – spelar också en viktig roll. Empiriskt tycks det förhålla sig så i de utvecklade industriländerna att ju större misstro som finns mot de folkvalda politikerna, desto större utbredning har konspirationstänkandet. Om en stor del av befolkningen i ett land tvivlar på vad makthavarna säger, skapas automatiskt ett utrymme för alternativa berättelser som lycksökare i branschen inte brukar vara sena att utnyttja. Ett sådant fall är USA, med dess historiska tradition av ingrodd skepsis inför staten och dess institutioner. Amerikansk politik och populärkultur har länge flödat över av konspirationsteorier, och konspirativa argument är nästan lika vanliga bland etablissemangets företrädare som bland populister i politikens utkanter. Kanske är det inte så konstigt att ett folk som gärna ser sig som utvalt och skyddat av högre makter också är benäget att frukta den onde bakom varje gathörn.

Kennedymordet tillhör de fall där man kan hitta de mest rabiata konspirationsteoretikerna. Inga faktauppgifter i världen kan övertyga dem om att Oswald begick dådet. Utomvärldsliga visdomsord verkar inte heller ha någon effekt.

Det berättas en historia om att några av de mest trosvissa frågar Skaparen på den yttersta dagen: ”Gud, berätta för oss, vem var det som verkligen dödade president Kennedy?” När Gud har avgett sitt svar – ”Lyssna nu, jag kommer bara att säga det en enda gång, och sedan vill jag att ni ska glömma saken: Lee Harvey Oswald dödade Kennedy, och han agerade ensam” – skruvar de församlade nervöst på sig och någon utbrister: ”Det här är betydligt större än vi trodde.”