Artiklar

Kalabaliken i Bender

Kalabaliken i Bender
Samtidigt som Skåne erövrades och befriades, Baltikum förlorades och krigslyckan växlade i Pommern blev Karl XII alltmer hemmastadd i Varnitsa norr om Bender. Hans residens, det så kallade Kungshuset, utgjordes av en envåningsbyggnad av sten med tjocka murar. Kring detta uppfördes ett antal hus för ämbetsmän samt baracker för de cirka 500 soldater som kungen omgav sig med.

Efter 1711 års fred mellan Osmanska riket och Ryssland blev Karl XII en alltmer obekväm gäst för sina turkiska värdar. August II bemödade sig om att via diplomater övertyga osmanerna, både regimen i Konstantinopel och de lokala makthavarna i trakten av Bender, liksom tatarerna, om att den svenske kungen borde tvingas ut ur riket. August hade givetvis en baktanke. När Karl XII befann sig på polskt eller ryskt territorium kunde man ta honom tillfånga.

I början av 1713 hade sultan Ahmed III blivit grundligt trött på att ha Karl XII sittande och ruvande på krigsplaner. Han gav personligen den svenske kungen order om att lämna riket, men Karl vägrade i det längsta att göra sultanen till viljes. Istället fortsatte Karl XII att yrka på att Ahmed skulle hjälpa honom i kriget mot ryssarna, svenskars och turkars gemensamme ärkefiende. Eftersom dessa vädjanden sammanföll med nyheten om Magnus Stenbocks seger vid Gadebusch fanns det ingen anledning för sultanen att tvivla på Karl XII:s goda vilja. Ahmed III gjorde en poäng av att han inte hade något emot den svenske kungen som person och förbjöd sina underlydande att bruka våld mot honom – men denna befallning kom för sent för att få avsedd verkan.

Det var alltså inte sultanen själv, utan hans närmaste underordnade i norr, Ismail Pascha och tatarkhanen Devlet II Givray, som gick till väpnad aktion mot Karl XII. Med avsikten att krossa det svenska försvaret, bryta ned befästningarna och ta kungen tillfånga gick de till angrepp mot Varnitsa den 1 februari 1713.

Drabbningen har gått till historien som kalabaliken i Bender, efter det turkiska ordet för ”folksamling”, kalabalik, som på svenska närmast fått betydelsen ”förvirring”. Försvararna, som leddes av Karl XII själv, uppgick till omkring 1 000 man, men endast mellan 40 och 50 personer fanns på plats i högkvarteret för att hjälpa kungen. De osmanska och tatariska angriparna kunde räknas i tusental, och minst 600 deltog i anfallet på Karl XII:s högkvarter.

Mot denna bakgrund borde utgången av kalabaliken i Bender ha varit extremt lätt att förutspå, men anfallarna brottades med en stor svårighet: de ville inte döda Karl XII.

Den svenske kungen skulle fängslas och fördrivas. Detta krävde att man kämpade sig fram till Karl XII utan att riskera att utsätta honom för alltför stor fara. Detta gav svenskarna ett för situationen ovanligt taktiskt övertag.

Utanför Kungshuset hade svenskarna uppfört sex skansar, som i stor utsträckning bestod av grus- och isfyllda tunnor, primitiva men nog så effektiva värn mot turkarnas och tatarernas kulor. Husets fönster spikades igen, så att svenskarna kunde avfyra salvor från skottgluggar utan att fienden kunde skjuta tillbaka med någon större chans att träffa sina mål. Eftersom husväggarna var så bastanta var det mycket svårt för angriparna att skjuta sönder dem med kanonkulor, i synnerhet som det osmanska artilleriet var betydligt sämre än det svenskarna själva var vana vid. Lägg därtill att Karl XII:s karoliner var välmotiverade, starkt disciplinerade och hade förhållandevis gott om ammunition, och det blir lättare att förstå varför den på papperet ojämna kraftmätningen utvecklades till en lång och hård strid.

Efter att turkarna och tatarerna utan större ansträngning tagit kontroll över de yttre försvarsvallarna – att sätta sig till motvärn här hade varit rena självmordet – utkämpades en omkring sju timmar lång kamp vid Kungshuset. Karl XII stred själv med vapen i hand och lär ha dödat flera angripare. Inte förrän fienderna lyckades sätta eld på Kungshuset blev det möjligt för dem att utnyttja sin numerära övermakt. För att undvika att bli innebrända störtade svenskarna och deras kung ut och råkade i handgemäng med anfallarna. Striden fortsatte, man mot man, tills Karl XII sårades, snavade och föll till marken och övermannades.

Kalabaliken i Bender blev en ihålig seger. Visserligen hade svenskarna betvingats, men det var inte så här det varit tänkt att gå till. Istället för en enkel styrkedemonstration med påföljande fängslande och utvisning hade deras tilltänkta offer gjort en heroisk insats som inte undgick att imponera på omgivningen, inklusive sultan Ahmed III – som ju till råga på allt hade gett order om att man inte skulle bruka våld mot den svenske kungen. Karl XII hade förvisso tillfångatagits, men det var inte längre tal om att kasta ut honom ur Osmanska riket. Istället fördes han som fånge till Demotika, inte långt från Adrianopel. För angriparna slutade efterspelet till kalabaliken i Bender illa. Den ansvarige storvesiren avsattes, Ismail Pascha degraderades och Devlet II Giray förvisades till Rhodos.

Från april till november 1713 levde Karl XII i någorlunda bekväm husarrest på slottet Timurtasch, varefter han återvände till Demotika. För den svenske kungen var tiden i osmansk fångenskap ett personligt lågvattenmärke, inte minst på det psykologiska och hälsomässiga planet. Motgångarna hade varit lite väl många, stressen för hård. Det konstanta sängliggandet blev dessutom ett taktiskt medel för att undvika oönskade möten med sändebud från sultanen, som han inte hade lust att förhandla med. Faktum är att Ahmed III på en väsentlig punkt gjorde sin svenske fånge till viljes: i slutet av april 1713 förklarade Osmanska riket än en gång krig mot Ryssland. Några större strider utkämpades dock inte, och på det militära planet tvingades Karl XII inse att han inte hade någon större hjälp att vänta från Konstantinopel.

Texten är ett utdrag från...

Stormaktens undergång

149 kr
»Läsaren får en initierad bild av den svenska stormaktens undergång. Harrison har en utmärkt förmåga att beskriva komplicerade förlopp på ett populärvetenskapligt sätt. Han lyckas koppla samman historiska händelser med vår samtid på ett sätt som stimulerar läsningen. Betyg 5/5.« BTJ

När det svenska imperiet stod på höjden av sin makt omkring år 1660 fanns egentligen bara en fråga på samtidens läppar: hur länge skulle stormakten bestå? Och olyckskorparna fick rätt. När Sverige styrdes av hjältekungarna Karl XI och Karl XII genomled det svenska stormaktsväldet en halvsekellång dödskamp.

Trots det saknades inte framgångar på slagfältet. Karl XI stärkte greppet om Skåne och hans son avvärjde illasinnade anfall från såväl Danmark som Ryssland och Sachsen-Polen. Först efter nio år av framgångsrika fälttåg skulle Karl XII:s krigslycka vända i det dramatiska nederlaget vid Poltava.

I Stormaktens undergång skildrar Dick Harrison hur Sverige förvandlades från en stormakt på den europeiska spelplanen till en småstat i dess periferi. Det är en historia om både krigiska segrar och nederlag, men också om storpolitik, ekonomisk utveckling och inte minst det höga pris som svenskarna tvingades betala i form av mänskligt lidande.