Artiklar

Isadora Duncans dramatiska död

Isadora Duncan dansar på stranden
En eftermiddag i Paris 1913 stuvade den världsberömda dansösen Isadora Duncan in sina två barn i en Renault och gav dem varsin avskedskyss. Hon skulle bara öva några timmar och lovade att snart komma hem.

Chauffören körde iväg med de båda syskonen och deras barnsköterska men fick efter en kort stund motorstopp. När han stannade för att veva igång motorn började bilen rulla, och några ögonblick senare hade den kanat ner i floden Seine. Samtliga passagerare drunknade.

Olyckan, som antagligen berodde på att chauffören glömt att lägga i handbromsen, tog naturligtvis Isadora Duncan hårt. Vad hon inte då visste var att hon själv, 14 år senare, också skulle omkomma i samband med en biltur.

Vid tidpunkten för sina barns död hade den 36-åriga Isadora Duncan redan nått stjärnstatus. Inspirerad av antikens Grekland hade hon arbetat fram ett nytt sätt att dansa. I stället för den relativt stela koreografi och de strikta dräkter som gällde inom den samtida dansen klädde sig Isadora Duncan i löst sittande tunikor och svepte barfota över golvet med böljande, naturliga rörelser. Det har medfört att hon fått epitetet ”den moderna dansens moder”.

Hennes för samtiden vågade och fria stil gick dock inte hem i födelselandet USA. Isadora Duncan tog därför båten över till Europa där hon också kom att fira sina största triumfer. 1906 uppträdde hon för fulla hus i Göteborg och Stockholm.

Mot slutet av sitt liv blev Isadora Duncan nästan lika berömd för sin bohemiska tillvaro som för sin danskonst. Hon befann sig så gott som ständigt på resande fot och lämnade inte sällan obetalda räkningar efter sig. Den frigjorda dansösen var också kontroversiell på grund av sina många kärleksrelationer, med både kvinnor och män.

Dessutom sympatiserade Isadora Duncan med kommunismen. Vid ett uppträdande i USA 1922 ska hon ha blottat sina bröst, viftat med en röd sjal och ropat: ”Den här är röd, och det är jag också!”

Om hon verkligen chockade Bostonpubliken på det viset är oklart, men en röd halsduk spelade i alla fall huvudrollen i hennes lika brutala som överraskande död. Den fatala olyckan inträffade på franska Rivieran, där Isadora Duncan tillbringade sensommaren 1927. Under vistelsen kom hon i kontakt med en stilig fransk-italiensk chaufför och mekaniker, Benoit Falchetto.

Under förevändning att hon ville köpa den öppna sportbil som Falchetto körde stämde Isadora Duncan träff med honom. Efter en middag i goda vänners lag, bland dem bästa väninnan Mary Desti, satte sig Duncan och Falchetto i bilen på kvällen den 14 september 1927. Innan Falchetto tryckte gaspedalen i botten ropade Isadora Duncan de berömda orden: Adieu mes amis. Je vais à la gloire! – ”Farväl mina vänner. Jag färdas mot äran!”

När bilen rullade iväg såg Mary Desti till sin förfäran att den långa röda sjal av siden som hon gett till sin väninna, och som denna bar om halsen, fladdrade i fartvinden efter bilen.

”Isadora, din sjal, plocka upp din sjal!” hann Mary Desti skrika innan Duncan med ett ryck drogs ut ur bilen och slog i gatan med våldsam kraft, ihjälstrypt av sjalen som trasslat in sig i ena bakhjulet.

Isadora Duncans dramatiska död, som var ögonblicklig, har förstås bidragit till att göra hennes sista ord till ett av världens mest kända citat. Den som är skeptiskt lagd kan dock undra varför hon ropade något så pass teatraliskt när hon bara skulle ta en biltur.

Senare sägs också Mary Desti ha erkänt att hennes väninna inte riktigt sa så, utan Je vais à l’amour! – ”Jag färdas mot kärleken!” – alltså mot en het natt mellan lakanen med chauffören Falchetto. Men eftersom Desti tyckte det var pinsamt att den gudomliga dansösens sista ord skulle handla om något så jordiskt som sex ljög hon för pressen och hittade på det där med ”Jag färdas mot äran!”

Tro’t den som vill.

Artikeln är ett utdrag från...

Berömda sista ord

229 kr
OBS! Print on Demand – Leveranstid ca 10 arbetsdagar
Vem sägs ha uttalat orden »Var inte rädd« innan han sköts i huvudet? Vad sa egentligen Marilyn Monroe natten hon dog, och varför sa hon det? Och vilken historia ligger bakom det berömda citatet »Även du, min Brutus!« som Julius Caesar påstås ha utropat när han mördades?

Journalisten och författaren Åke Persson skriver på ett underhållande och lärorikt sätt i sin nya bok Berömda sista ord – och historien bakom dem. Boken är upplagd som minibiografier över en rad spännande historiska personer. Med avstamp i deras sista ord får vi veta hur dödsögonblicket såg ut: hur dog de, vilka var där, vad är myt och vad är sanning?

Åke Persson, som tidigare har skrivit den bästsäljande boken 101 historiska myter, berättar här om de sanna och fascinerande historierna bakom de bevingade orden!