Invasionen av Danmark

Invasionen av Danmark blev ett blixtkrig i ordets egentliga bemärkelse.

Inmarschen var satt att börja vid samma klockslag som anfallen mot de norska hamnarna, och strax efter midnatt den nionde april avancerade den 11. motoriserade skyttebrigaden samt den 170. infanteridivisionen in över den danska gränsen, medan trupper ur 198. infanteridivisionen angrep Själland.

Detta inledande skede uppvisade de enda riktiga striderna i Danmark. En dansk pluton som gått i ställning i närheten av Hokkerup kom i strid med tyska motorcyklister och utsattes snart för anfall från såväl flyg som stridsvagnar. Danskarna lyckades skada tre stridsvagnar med sin 20 mm-pansarvärnskanon men tvingades kort därpå att sträcka vapen eftersom tyskarna infiltrerat deras ställning. Vid Bredvads skola fick en annan dansk pluton stridskontakt med tyskarna. De förstörde en pansarbil och skadade några andra, men även här fick man sträcka vapen sedan fienden gått runt deras position.

Precis som var fallet med Norge, hade landets försvar negligerats till förmån för sociala reformer. I Danmarks fall var denna försummelse emellertid mer förståelig.

Landets litenhet, dess geografiska placering och en presumtiv fiende i söder, vars styrka obönhörligen skulle krossa alla försök till motstånd, gjorde att det existerade en stor pessimism i alla försvarsfrågor. Man ansåg att motstånd var meningslöst och endast skulle leda till blodspillan. Under 1922 genomfördes en stor reduktion av försvaret under dåvarande försvarsministern, den vänsterradikale Peter Munch. Under 1932 och 1937 års försvarsbeslut gjordes nya nedskärningar, även om vissa moderniseringar tilläts. Vid krigsutbrottet hade omfattande inkallelser skett, men redan efter några veckor hade man hemförlovat 17000 man, vilket lämnade landet med endast 12700 man under vapen. Den marina styrkan uppgick till tre pansarskepp, 21 torpedbåtar och elva ubåtar, med sammanlagt 1450 man. Den allmänna inställningen var att man helt enkelt skulle kapitulera om man utsattes för ett anfall från Tyskland.

Detta förhållande passade tyskarnas syften och Danmarks svaghet exploaterades med förfärande hastighet. Specialstyrkor hade tagit sig in i landet före startskottet och dessa bemäktigade sig nu flera broar, så att de framryckande kolonnerna kunde passera. Klockan 07.30 tog en pluton fallskärmsjägare, understödda av en bataljon från den 69. infanteridivisionen som flögs in med transportplan, kontrollen över flygfälten vid Ålborg. Gedser, Nyborg och Korsör intogs av tyska soldater som anlänt med färjor och marinfartyg. Bron över Lilla Bält erövrades av tre förstärkta kompanier som sedan ryckte norrut mot Fredericia.

Invasionen av Danmark når huvudstaden

I Köpenhamn var det polisen som hamnade i den första eldstriden mot tyska soldater. De hade kallats till hamnen efter rapport om skottlossning och blev vid ankomsten beskjutna av ”okända gärningsmän”, vilka i själva verket var förtruppen till en tysk bataljon. Det danska sjövärnskommandot tog emot en serie rapporter om tyska landstigningar, och snart stod det klart att kastellet hade intagits av fientliga soldater.

Andra tyska grupper rörde sig mot stadens strategiska platser, däribland det kungliga slottet. Inom kort utbröt eldstrid mellan dessa och den kungliga högvakten, som – fullt utstyrda i sina mörkblå uniformer och stora pälsmössor – lyckades hindra fienden från att rycka in på området. Högvakten förstärktes snart med 40 man från gardeskasernen, men klockan 06.00 upphörde eldgivningen, eftersom livvakten fått order att skjuta endast om tyskarna försökte sig på en ny stormning.

Medan detta pågick hade kung Kristian X ett hastigt sammankallat rådslag med sin regering. Hans första fråga riktades till chefen för generalkommandot, general Prior, och gällde Danmarks möjlighet att värna sig. ”Kan vi kämpa?”, frågade han och Prior svarade att stridshandlingar redan inletts. I den efterföljande diskussionen var det emellertid bara Prior som aktivt argumenterade för fortsatt motstånd.

Då tyskarna hotade med att bomba Köpenhamn om inte ett omedelbart eldupphör blåstes, var saken avgjord. Vid åttatiden fattades, på direkt uppmaning av Kristian X, beslutet att stridigheterna skulle upphöra.

Under den korta invasionen av Danmark miste 19 danska soldater och civila livet och ytterligare ett antal sårades. Det hade varit en av andra världskrigets i särklass oblodigaste episoder, och tyskarna hade uppfyllt samtliga sina operationsmål innan morgonen var till ända. Knappt hade fälten vid Ålborg erövrats, förrän en ström av tyska transportflygplan mellanlandade på sin färd till och från Oslo. Bara under den 9 april rörde det sig om så mycket som 250 stycken, och en av Weserübungs viktigaste faser hade därmed blivit slutförd.

Efter några få timmar i krig hade Danmark förlorat sin frihet.