Ett tema i boken är 50-talets rädsla för ’ryssen’ och för att ett tredje världskrig skulle bryta upp. Vad låg bakom denna rädsla? Och hur påverkades svenskarna av den? 

– Som jag har uppfattat det så var den rädslan mer eller mindre utbredd bland de flesta svenskar under den här tiden. Sovjet hade efter andra världskriget lagt under sig större delen av Östeuropa och landet hade också tillgång till atomvapen. Jag som är född 1956 minns att jag som liten tittade i broschyren ”Om kriget kommer” som delades ut till alla hushåll i början av sextiotalet. Jag har kvar ett exemplar och det är skrämmande läsning, särskilt om man är barn. Och vem som var fienden rådde det ingen tvekan om. I februari 1952 avslöjades Fritjof Enbom som sovjetisk spion och kommunister blev efter det allmänt betraktade som landsförrädare. Det hände att kommunister, helt mot gällande regler, avskedades från sina arbetsplatser. Särskilt invandrare var utsatta och kunde misshandlas av det enkla skälet att de pratade med brytning. Ibland kunde det räcka med blotta misstanken om att någon var kommunist för att denne skulle bli nedslagen eller förföljd. För det svenska kommunistpartiet var Enbomaffären en katastrof som innebar att de efter några framgångsrika år efter kriget gick kraftigt tillbaka. En tillbakagång de aldrig återhämtade sig från. Och bara några månader efter det att Enbom gripits, var det Catalinaffären, där ryska jaktplan sköt ned ett svenskt spaningsplan över Östersjön, som satt skräck i svenskarna.

Hur går det praktiska arbetet med dina romaner till? Och var får du din inspiration ifrån?

– Jag gör en mycket research i arkiv och liknande och hittar förutom fakta även idéer och uppslag till mina romaner. Innan jag börjar skriva har jag intrigen, själva handlingen, i stort sett klar för mig. Jag bryter sedan ned intrigen i scener och när jag har fått ihop kanske 30, 40 scener sätter jag i gång med att skriva. Under arbetets gång bygger jag sedan på med nya scener. En första version av romanen innehåller kanske ett hundratal scener. Många av dem stryks sedan eller ersätts av andra när jag skriver om och redigerar texten. Jag hämtar som sagt ofta inspiration från den tidens händelser, men också från det som pågår i vårt samhälle och funderar hur det kan överföras till tiden jag skriver om.

Alla dina kriminalromaner skildrar det förgångna men lyckas trots detta kännas otroligt aktuella idag. Du beskriver samhällets utsatta, främlingsfientlighet, kvinnovåld osv. på ett sätt som träffar rakt i hjärtat på dagens läsare. Är det här frågor som engagerar dig även personligen?

– Absolut. Främlingsfientlighet och våld mot kvinnor och barn är bara några exempel på problem i samhället som vi aldrig tycks lösa. Den pågående #Metoo-kampanjen är ett mycket tydligt exempel på det. Och med risk för att låta som en tråkig politiker, är jag övertygad om att ett tryggt och stabilt samhälle kräver att vi medborgare är solidariska, strävar efter jämlikhet och har respekt för alla människors lika värde. Att prata om ”vi* och ”dem” och försöka dela in samhället i grupper som står mot varandra, skapar bara misstro och konflikt. Att dessa ämnen dyker upp i mina romaner visar också att det som händer nu har hänt förr, att skillnaden mellan då och nu inte är så stor som vi kanske tror. Vi får hoppas att vi någon gång ska lära oss av historien och inte ständigt upprepa gamla misstag. Men för tillfället är det tyvärr inte mycket som talar för det.

Dina tidigare böcker har hyllats av kritiker och läsare. Din skicklighet vad gäller att skapa historiska atmosfärer och engagerande karaktärsskildringar är något som återkommer i recensionstexterna. Brukar du ta åt dig av vad recensenter och läsare tycker om dina böcker? 

– Jag skulle vilja svara nej, men så är det givetvis inte. Jag, i likhet med de flesta andra författare, läser recensioner och tar åt mig av vad andra tycker. Jag har haft turen att oftast få beröm för det jag skriver och det känns givetvis bra för egot. De negativa recensionerna försöker jag glömma även om det inte är så lätt. Men alla har rätt till en åsikt.

Tidigare läsare kommer absolut att känna igen sig i den här boken, även om den är fristående. Kan vi vänta oss fler böcker med kriminalöverkonstapel Douglas Palm framöver? 

– Det är åtminstone min förhoppning. Jag har redan börjat skissa på bok nummer två i femtiotalsserien och hoppas att den i sin tur ska följas av ytterligare en, kanske två.