Harriet Tubman befriade hundratals slavar

Med tanke på hur dramatiskt Harriet Tubmans liv var är det svårt att förstå varför det inte redan gjorts spektakulära storfilmer om henne. Hennes biografi knyter samman ett förmodernt Sydstats-USA där slaveriet präglade hela samhällslivet med ett modernt och urbant USA där rösträtt för kvinnor var den stora politiska frågan. Harriet Tubman är med överallt. Det är knappast märkligt att det ibland är svårt att skilja historiska fakta från mytbildning när det gäller hennes gärning.

Hon föddes som barn till två slavar i Rochester i Maryland 1819 eller 1820 och fick börja arbeta redan som sexåring. Misshandel var vanligt på plantagen och den unga Harriet råkade flera gånger illa ut när hon vägrade att foga sig. Den värsta incidenten var när hon som tolvåring ställde sig i vägen, förmodligen med flit, då en förman skulle binda och piska en annan slav som försökt rymma. Förmannen kastade en tvåpundsvikt mot dem som träffade Harriet i huvudet, med en kronisk skada som följd. Under resten av livet drabbades hon med jämna mellanrum av narkolepsi och ett slags epileptiska anfall som när som helst kunde göra henne frånvarande och få henne att falla i ett slags dvala. Att hon utifrån de förutsättningarna skulle bli en framstående slaverimotståndare och spion i amerikanska inbördeskriget verkar kanske osannolikt. Men så blev det.

1844 gifte hon sig med den något äldre och frigivne John Tubman, och hennes plan var redan från början att de skulle rymma norrut, över den så kallade Mason–Dixon-linjen där slavlagarna slutade gälla. John Tubman var mer ovillig att fly, och fem år senare gav hon sig av utan honom. Vid sitt första flyktförsök hade hon sällskap av sina bröder, som dock gav upp och gick tillbaka. Nästa gång var hon ensam.

Harriet Tubman fick redan från början hjälp av den ”underjordiska järnvägen” – ett nätverk av såväl svarta som vita slaverimotståndare som organiserat ett finförgrenat system av flyktvägar och pålitliga medhjälpare på vägen mot friheten i norr. Harriet låg gömd under säckar i en vagn och fraktades mellan olika safe houses tills hon nådde friheten i Philadelphia.

”Järnvägen” hade funnits ända sedan 1700-talet, men arbetsbördan blev allt större och man behövde fler och fler medhjälpare. Samtidigt hade lagstiftningen skärpts av kongressen i Washington, i upptakten till vad som skulle bli amerikanska inbördeskriget, och det blev nu farligare även för före detta slavar som tagit sig till Nordstaterna, då de under vissa omständigheter nu kunde skickas tillbaka. Söder om Mason–Dixon-linjen fanns också gott om prisjägare som levde på att spåra upp och återföra förrymda slavar. Att återvända var alltså mycket farligt.

Harriet Tubman kom i kontakt med en av den underjordiska järnvägens organisatörer, William Still, en afroamerikan född i frihet och anställd av Anti-Slavery League i Philadelphia. Han knöt Harriet till ”järnvägen”, där hon fick kodnamnet ”Moses” och skickades iväg på allt farligare uppdrag. Hon gjorde under de närmaste åren ett femtontal resor och lyckades få ut 70 slavar ur Sydstaterna, först av alla sin familj och släkt. Hon gjorde sig känd som en hårdför och rutinerad ”guide” som inte lät någon ge upp längs vägen och ibland tvingade dem framåt under vapenhot – inte minst därför att de annars riskerade att avslöja flyktvägar och medarbetare.

Harriet blev en av Anti-Slavery Leagues mest respekterade guider och arbetade vid sidan av Still även med andra kända abolitionister, som Frederick Douglass och John Brown. Genom sina kamrater fick hon ett lån för att köpa en bit land utanför Auburn i New York, där hon byggde ett hus åt sina föräldrar.

Harriet Tubman, strax efter amerikanska inbördeskriget avslutats (andra hälften av 1860-talet).

När inbördeskriget bröt ut 1861 sökte sig Tubman och många andra ur ASL till fronten – inte minst för att hjälpa de slavar som nu strömmade över gränsen. Hon anslöt sig till general Hunter i South Carolina då han var en av de tydligaste slaverimotståndarna i Nordstaternas militära ledning och frigav de slavar som sökte sig till hans frontavsnitt – i hopp om att kunna börja bygga upp förband av före detta slavar. Såväl Hunter som Tubman var kritiska mot president Lincolns långsamhet när det gällde att upphäva de lagar som gjorde slaveriet möjligt – som Tubman skrev ”skulle Gud inte skänka Lincoln seger i kriget förrän han gjorde vad rättfärdigheten kräver”.

Militären upptäckte snart Tubmans färdighet då det gällde att osedd ta sig över gränsen och smälta in på andra sidan och hon fick allt fler rena spioneriuppdrag, ofta mycket farliga sådana. Hon deltog också i flera räder in på Söderns område. Det mest minnesvärda tillfället var vid Combaheefloden, där hon lotsade tre ångbåtar förbi Sydstaternas mineringar. Man lyckades frita 700 slavar på en gång, varav de flesta tog värvning i Nordstatsarmén.

Harriet Tubman blev ett känt namn under kriget. Ändå hade hon svårt att få någon pension för sina insatser. Efter krigets slut flyttade hon tillbaka till Auburn – och vid en tågresa dit påpekade konduktören att det var förbjudet för svarta att resa i vanliga vagnar och försökte få henne att flytta över i rökkupén. Hon vägrade. Konduktören och en passagerare kastade in henne i nästa vagn – varvid hon bröt armen.

Bristen på erkännande från Nordstatsarméns sida retade många av Tubmans gamla vänner från antislaverirörelsen. Författaren Sarah Hopkins Bradford skrev två böcker om hennes liv och insatser som blev mindre bästsäljare och skänkte större delen av inkomsten från böckerna till Tubman.

1869 gifte sig Tubman med den yngre Nelson Davis, soldat från Nordstatsarmén. De drev ett pensionat och ett ålderdomshem i Auburn. Men hon hade ytterligare en period av engagemang kvar. När den amerikanska suffragettrörelsen tog fart under 1890-talet var Tubman en av de första afroamerikanska kvinnorna som slöt upp och gång på gång påpekade att det inte bara handlade om vita kvinnors rösträtt. Långt upp i åren reste hon på föredragsturnéer som återigen gjorde slut på alla hennes ekonomiska resurser.

Den huvudskada hon fått som tolvåring verkade förvärras i takt med att hon blev äldre, och hon vågade sig till sist på en hjärnoperation vid universitetssjukhuset i Boston när hon var mer än 70 år gammal. Man avlägsnade ett benfragment och hennes besvär lindrades, även om de aldrig försvann helt. Typiskt nog för Tubman ville hon inte ha någon bedövning, utan bet (enligt en av alla historier om henne) i en gevärskula för att lindra smärtan på samma sätt som de soldater hon sett amputeras i fält.

96 år gammal dog hon i Auburn 1913 av lunginflammation. Hennes vänner hade samlat in pengar för att hennes sista tid skulle bli så bekymmersfri som möjligt. Hon fick en militär hedersbegravning. Även om hon hade blivit alltmer känd för sina insatser medan hon ännu levde dröjde det till 1930-talet innan det verkliga erkännandet började komma – statyer, skolor uppkallade efter henne, monument och biografier. Och den stora Hollywoodfilmen är äntligen här.