Artikeln är ett nedkortat utdrag ur boken:
Hans Scholl uppskattade naturen. Som medlem i Hitlerjugend, nazistpartiets paramilitära scoutorganisation, tillbringade han mycket tid i skog och mark. Sophie Scholl var medlem i motsvarigheten för flickor, Bund deutscher Mädel. Deras pappa, som var på sin vakt mot Hitler, tyckte illa om barnens engagemang. Efter hetsiga diskussioner runt middagsbordet brukade han ibland med ironi i rösten säga: ”Om ni ursäktar mig tänker jag nu göra mig förtjänt av fängelsestraff.” Han syftade på att han lyssnade på radiostationer som nazisterna hade förbjudit.
Hans blev en av de lokala ledarna för nazisternas ungdomsorganisation. Han fick äran att bära en av fanorna under nazistpartiets enorma årliga massmöte i Nürnberg där Hitler talade. Men efter att ha blivit vittne till mobbning, fått en av sina böcker konfiskerade och noterat att nazisterna förbjöd de modernistiska målningar han älskade började han tvivla.
Hans lämnade Hitler-Jugend för en annan, underjordisk, ungdomsrörelse. Nu kunde han ägna sig åt friluftsliv och tillsammans med vänner skämta utan att vara rädd. Så här kunde det låta, enligt levnadstecknaren Richard Hanser: ”Vad är en arier?” Svar: ”Blond som Hitler!” – som var mörkhårig. ”Lång som Goebbels!” – som var kort. ”Slank som Göring!” – som var fet.
Under sin militärtjänstgöring blev Hans god vän med en annan sjukvårdare, Alexander Schmorell. De två vännerna återvände från fronten i Frankrike för att studera medicin i München. De var förfärade över nazisternas systematiska mord på judar och personer som sågs som mentalt eller fysiskt undermåliga och bestämde sig för att agera genom att skriva och sprida flygblad riktade mot nazisternas styre.
Hans och Alex kallade sin verksamhet Vita rosen. De började skriva texter som de tillsammans filade på. Redan i sitt första flygblad manade de till kamp utan våld:
Varje individ måste medvetet ta sitt ansvar som tillhörig den västerländska kristna civilisationen, rusta sig så gott han kan för att kämpa mot mänsklighetens gissel, mot fascismen och alla yttringar den absoluta staten tar sig. Använd passivt motstånd – motstånd – varhelst du befinner dig, för att sätta stopp för den ateistiska krigsmaskinen innan
det är för sent.
Texten, som innehöll citat av Goethe och Schiller, avslutades med en uppmaning: ”Gör så många kopior ni kan av det här flygbladet och dela ut dem.” Ett andra flygblad, i vilket Lao Zi citerades, innehöll liknande budskap som det första och uppmärksammade förintelsen: ”Sedan erövringen av Polen har trehundratusen judar mördats … på ett bestialiskt sätt … ett brott som saknar motsvarighet i mänsklighetens historia.”
I juni 1942 postade Hans och Alex med stor försiktighet flygblad till kanske ett par hundra mottagare från brevlådor runt om i München. Adresserna hade de fått från telefonkatalogen. De lade även ut exemplar på olika ställen vid universitetet. Flygbladen skakade om det hårt bevakade Tredje riket där det verkade finnas en angivare i varje kvarter och där knappast någon tidigare hade vågat utmana nazisterna offentligt.
”Även när man vet att allting krossats för alltid kommer månen nästa kväll att lysa från sin vanliga plats på himlen; fåglarna kommer som vanligt att sjunga nästa dag lika vackert som någonsin förut. Och de kommer aldrig någonsin att fråga sig om deras sång spelar någon roll i det stora hela.” -Sophie Scholl
Sophie hade just börjat på universitetet – hon läste filosofi och biologi – och visste ingenting om sin brors verksamhet. Han hade velat skydda henne från de uppenbara risker den innebar. Men en dag råkade hon hitta ett av flygbladen under ett bord i en undervisningssal.
Sophie Scholl gick hem till sin bror och där upptäckte hon att understrykningar i hans exemplar av en bok av Schiller motsvarade citaten i flygbladet. Hans erkände att han hade deltagit i skrivandet och spridningen av flygbladen. Sophie beklagade att det utsatte hela deras familj för fara, men hon bestämde sig för att hjälpa Hans och Alex.
En annan ny medlem i gruppen var Christoph Probst, en vän och studiekamrat till Alex. Christoph var en fridsam och godmodig 23-åring med fru och tre barn. Hans pappa var en välbärgad oberoende forskare som studerade sanskrit och motarbetade Hitler.
Med hjälp av Christoph skrev Hans och Alex den sommaren ytterligare två flygblad som de postade. De lämnade sedan München för tre månaders obligatorisk tjänstgöring som sjukvårdare vid fronten i Ryssland.
De blev skräckslagna av vad de såg. I synnerhet Alex, som kände sig splittrad eftersom hans mamma var ryska och hans pappa tysk. Han visste att han aldrig skulle kunna skjuta någon, vare sig en ryss eller en tysk.
På tågresan hem blev Hans Scholl starkt berörd när han såg en utmärglad ung kvinna som bar en gul davidsstjärna. Hon sysslade med reparationsarbete vid järnvägsspåret. Han försökte ge henne sitt matpaket men hon ville inte ta emot något från en tysk soldat:
Hon kastade paketet på marken. Han tog upp det, borstade av dammet och plockade en prästkrage som växte vid sidan av spåret. Han lade paketet, med prästkragen ovanpå, vid hennes fötter. … Han klev ombord på tåget. När han tittade bakåt stod flickan kvar och tittade på tåget som avlägsnade sig. I sitt hår hade hon blomman.
I januari 1943 hade gruppens verksamhet breddats betydligt. Flygbladen väckte nu stor uppmärksamhet och kopierades och spreds i hela Tyskland och Österrike – de diskuterades till och med av koncentrationslägrens fångar, som hälsade dem med glädje. Via Sverige och Schweiz nådde flygbladen de allierade, som senare släppte miljontals exemplar från flygplan runt om i Tyskland. Samtidigt klottrade Hans och Alex och Willi på nätterna antinazistiska slagord på väl synliga platser i München. Allt detta retade upp Gestapo, som satte in stora resurser för att gripa Vita rosens medlemmar.
Den 18 februari 1943 tog Hans och Sophie Scholl med sig en resväska fylld med flygblad till universitetet. Medan det pågick föreläsningar lade de ut flygblad i de tomma korridorerna och slängde ned en hög på innergården.
En vakt upptäckte vad de höll på med, ropade på dem, fångade in dem, förde dem till rektorns expedition och kontaktade Gestapo. Hans hade Christophs manus till nästa flygblad i fickan. Han försökte riva sönder papperet och svälja det men hindrades.
Rättegången mot Sophie, Hans och Christoph hölls bakom lyckta dörrar och leddes av en domare från Berlin med politisk brottslighet som specialitet. De tre åtalade var noga med att inte förråda andra medlemmar i Vita rosen. Sophie förklarade: ”Några var tvungna att börja. Innehållet i det vi skrev delas av många andra, men de vågar inte uttrycka sig som vi har gjort.” Hans påpekade för domaren: ”Ni kommer snart att stå där vi nu står.”
De tre avrättades med giljotin den 22 februari. Fler än två dussin andra personer som hade hjälpt Vita rosen i München och på andra platser fängslades eller dödades.
För inte så länge sedan gjordes en enkät bland tyskar under 40 år om vilka som var historiens största tyskar. Resultatet var tydligt: Hans och Sophie Scholl – framför Bach, Beethoven och Einstein.
Läs om fler historiska hjältar!
Vi känner alla till namn som Gandhi och Raoul Wallenberg. Men har du hört talas om Wesley Autrey, byggnadsarbetaren som en dag kastade sig framför tåget för att rädda en okänd mans liv? Eller journalisten och samhällskritikern Amira Hass, som flyttade från Israel till Västbanken för att rapportera om och dela de ockuperade palestiniernas vardag.
Vad har dessa människor gemensamt med franska flyktingsmugglare under andra världskriget och medborgarrättskämpar i amerikanska Södern? Alla har de valt att med det egna livet som insats ta ställning för det man anser är viktigt och rätt. Alla är de hjältar.
101 historiska hjältar är Ola Larsmos och Brian Palmers engagerade och dramatiska porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter runtom i världen.
