Författare

Hallå där, Simon Scarrow! Aktuell med Förrädaren – del 18 i Silverörnserien.

Hallå där, Simon Scarrow!
Lärde du dig något som förvånade dig när du gjorde dina historiska efterforskningar inför den här boken?

– Mina romaner handlar om det romerska riket och dess legioner, men fastän Roms enorma skala ofta omtalas är det lätt att glömma att det faktiskt fanns andra civilisationer och städer som kunde mäta sig med Rom. Egyptens underverk hade existerat i flera tusen år när Rom inte var mycket mer än en by. Och staden Seleukia som nämns i den senaste romanen sägs ha haft en folkmängd som endast överträffades av Roms under denna period. Medan romarna målade ut Parthien som ett korrupt och vekt land var det i själva verket ett enormt rike med en lika imponerande civilisation och stora rikedomar. Alla som är intresserade av historia bör vara medvetna om faran i ett alltför starkt fokus på den antika världens ledande ”varumärken”, såsom Rom. Det är ett av skälen till att Cato brukar ha ett lite bredare perspektiv. Macro, trots sina förtjänster, brukar betrakta Rom som världens centrum. Det är inget jag rekommenderar.

Hur tar du reda på alla detaljer om vyer, dofter, mat och annat som är utmärkande för platserna och tidsperioden? De ger verkligen liv åt dina romaner och det vore fascinerande att veta hur mycket man vet med säkerhet och hur mycket som kommer från din egen fantasi.

– Jag försöker besöka platsen innan jag skriver en roman. Ingenting går upp mot att ströva omkring på samma platser som Macro och Cato när man ska beskriva terrängen, människorna, värmen och kylan och alla de små detaljerna som ofta glöms bort i reseguider. Tyvärr är det varken enkelt eller säkert att resa i området där den senaste romanen utspelas, så jag har fått basera mina beskrivningar på tidigare besök i Mellanöstern. Det betyder förstås inte att det är omöjligt att hämta detaljer från böcker, resenärer och andra källor, men det är inte samma sak som att uppleva platsen själv.

Förräderi inom armén står i centrum för den här romanen, och man får ett intryck av att förrädare bestraffades hårt. Är detta baserat på historiska fakta? Och var förrädare ett stort problem för den romerska armén under den här tiden eller någon annan period?

– Förräderi handlade i de romerska legionerna lika mycket om att svika sina kamrater som att svika Rom. Om en legionär exempelvis somnade medan han höll vakt och detta äventyrade soldaternas säkerhet kunde han räkna med att bli ihjälslagen av sina vänner och närmaste kamrater. Straffen för de allra minsta förseelserna var hårda i den romerska armén. Mannarna kunde mista livet för att de tog av sig sina rustningar eller vapen i tjänst, för att de deserterade, för att de slog ett befäl, för att de gjorde myteri eller för att de var fega i strid. Om ett helt förband misslyckades med att prestera godtagbart användes ibland en speciell form av bestraffning – decimering. Det innebar att man drog lott och avrättade var tionde man. Trots att sådana disciplinåtgärder verkar hårda med dagens mått mätt så skiljer de sig inte så mycket från bestraffningarna som utdelades av nästan alla arméer och flottor för bara drygt hundra år sedan. Disciplinen är ryggraden i varje militär enhet, och straff kan vara mer eller mindre hårda, men de är inte nödvändigtvis det bästa sättet att motivera soldater!

– När det gäller frågan om huruvida förräderi var ett stort problem i den romerska armén måste man komma ihåg att de militära och politiska aspekterna var betydligt mer sammanflätade i det romerska samhället än i de flesta moderna stater. Under republikens sista tid fanns det till och med legioner som bildats av rika senatorer för att kämpa för Rom. Många legioner stod dock närmare sin general än staten. Under vissa perioder var sådana styrkor mer som privata arméer. Och det var därför Rom även under kejsartiden oftare drabbades av inbördeskrig än en del andra stora historiska välden. Det mest ”förrädiska” förbandet i den romerska armén kan ha varit praetoriangardet, som ofta betedde sig som skoningslösa legosoldater av värsta sorten. Gardisternas lojalitet hade ett pris, och ve den kejsare som inte kunde betala detta pris regelbundet. Som du förstår var förräderi ett koncept som hade betydligt fler nyanser i det romerska riket än det har i dag, när personer kan kallas förrädare bara för att de har en annan politisk uppfattning.

Vilka var huvudskälen till förräderi inom armén? Dåliga villkor, dålig lön eller kanske lojalitet gentemot andra länder?

– Förrädartemat i den här boken kretsar kring myteri och omständigheterna som kan leda till att ett myteri växer fram. Man kan läsa i krönikorna om hur Corbulo tog med sig sina soldater upp i bergen för att härda dem i förberedelse för det stundande fälttåget mot Parthien. Det står att han straffade mannar med döden för smärre förseelser som disciplinbrott. Vi vet också att många soldater dog till följd av vedermödorna under Corbulos träning. Samtidigt uthärdade han samma strapatser som sina mannar och vann deras motvilliga respekt. Myteri är betydligt mindre troligt om soldaterna anser att deras general delar deras obehag, deras ransoner och deras hunger.

– Myterier kunde utbryta av en rad olika anledningar. Vi vet att armén som stod redo att invadera Britannien år 43 e. Kr. gjorde myteri strax innan de skulle gå ombord på fartygen som samlats för att ta dem över kanalen. Orsaken ska ha varit deras rädsla inför vad som väntade på Britanniens dimhöljda stränder, där det enligt berättelserna fanns både monster och druider som utövade barbariska traditioner. Många år tidigare gjorde armén vid Rhen myteri på grund av missnöjet som växt bland soldaterna till följd av att befälhavarna gav dem otillräcklig lön och för små ransoner. Vissa män nekades avsked i många år, och det rapporteras att dessa gamlingar för att bevisa sin ålder tryckte in general Germanicus hand i sin mun så att han skulle känna att de inte hade några tänder. Vid ett annat tillfälle lyckades en tronkonkurrent till kejsar Claudius, strax efter att denne kommit till makten, muta sina mannar till myteri. Det myteriet kvästes med en enkel åtgärd: en ännu större muta.

Armén är en tuff organisation och livet för mannarna är hårt, men det finns en viss humor i dina romaner och en sorts mycket trovärdigt lättsamt småprat som livar upp stämningen. Hur nära sanningen tror du det är för armén på den tiden och i moderna arméer? Och varför tror du att människor söker sig till humor även under de allra svåraste omständigheter?

– En av de saker jag har gillat allra mest med de här romanerna är de otaliga brev och mejl jag har fått av soldater från diverse arméer som säger att Macro och Cato är exakt som vissa av deras kamrater. När jag hälsade på min son i Sandhurst för en tid sedan pratade jag med hans fanjunkare, som sa att böckerna förmedlade stämningen i armélivet på ett mycket exakt sätt, i synnerhet de humoristiska ordväxlingarna som är ett konstant inslag inom militären. Vissa kanske tycker att sådana jämförelser är anakronistiska, men jag anser att det finns så många paralleller mellan den romerska armén och moderna arméer att samma anda och attityd måste ha existerat då också. Jag tror att humor är en av nyckelkomponenterna när man ska upprätthålla stridsmoralen, eftersom humor verkligen kan lindra obehaget och skräcken under en konflikt. Det finns en välkänd anekdot om en ung officer vid Waterloo som översköljdes av blod och hjärnsubstans när en soldat i närheten träffades i huvudet av en kanonkula. ”Så otroligt osmakligt”, sa officeren torrt, och hans mannar brast i skratt och fortsatte med sina plikter.

– När det gäller obehag minns jag även en övning från min tid i OTC vid universitetet. Det var mitt under en hård vinter, och vi var genomfrusna, blöta och fullständigt eländiga. Vårt humör var i botten och alla tycktes ha sjunkit djupt in i sig själva där vi kämpade oss fram genom en snöstorm. Och plötsligt ropade någon: ”Är vi glada?” Och alla svarade i kör: ”Som fan!” Alla började skratta, och stämningen kändes genast mycket bättre och lagandan återvände. Det är den rollen jag tror humorn spelar i det militära livet. Den är ibland lika viktig som mat eller till och med ammunition för att armén ska fungera ordentligt.

General Corbulos armé är i den här boken stationerad långt från Rom vid gränsen till Partien. Hur lång tid skulle det ta för nyheterna om det som händer här att nå fram till Rom? Och hur bearbetades och analyserades sådan information när den kom fram till Rom?

– En av fördelarna man hade i det romerska riket var de välutvecklade interna kommunikationskanalerna. Eftersom kejsardömet sträckte sig runt Medelhavet kom sjölederna mellan kusterna till god användning när man snabbt behövde flytta mannar och förnödenheter eller skicka meddelanden. Ett meddelande kunde till exempel skickas från Rom till städerna längs kusten i östra Spanien på bara sex dagar. Resor över land var mer tidskrävande, men kejsar Augustus lät skapa ett system med ryttare och stall som innebar att kejserliga underrättelser kunde skickas till och från huvudstaden mycket snabbt.

– Naturligtvis behövde meddelanden som skickades mellan de mest avlägsna gränstrakterna längre tid på sig för att komma fram. Det gällde i synnerhet vid gränstrakterna i öst, där terrängen var svår. Den som skickade ett meddelande från någon av fästningarna där kunde få vänta i flera månader innan ett svar kom, och vardagslivet höll sällan samma långsamma tempo. Det var därför generaler som Corbulo åtnjöt, eller tvingades utöva, stor självständighet när det gällde fälttåg och diplomatiska ärenden. Men självklart fick dessa befälhavare ofta betänka hur man skulle reagera på deras beslut när nyheterna nådde Rom …

– Som redan har nämnts fanns det en stor överlappning mellan den militära och den politiska sfären i det romerska samhället. Därför betraktades alla befälhavare för stora arméer med misstänksamhet. Detta var framför allt fallet under republiken, då karriärlystna politiska generaler och deras falanger kämpade om makten. Det var ett något mindre problem under kejsartiden. I båda fallen fanns det dock ingen motsvarighet till den stora centraliserade organisationen inom moderna arméer. I stället förlitade sig kejsaren på en liten stab med utvalda rådgivare som analyserade rapporterna från gränsmarkerna och utformade politiska beslut. Då befälhavarna i fält hade så stor frihet fungerade det ganska bra, trots avståndet och väntetiderna.

Flera läsare har på grund av vissa tankar och kommentarer i romanen undrat om det här är Macro och Catos sista äventyr. Kommer det fler romaner i Silverörnsserien?

– Du kan lita på att det kommer fler romaner! Det är inte konstigt att armélivet börjar sätta spår efter så många fälttåg och, i Macros fall, så många års aktiv tjänst. Macro närmar sig tidpunkten då han kan ansöka om att få lämna armén. Han har också en hustru, och Petronella är inte direkt nöjd med att hennes make hittar ursäkter för att stanna bland legionerna. Med det sagt misstänker jag dock att det blir väldigt svårt för Macro att överge ett yrke som i princip har blivit hans liv, och i så fall väntar vissa svårigheter – inte minst om han och hans hustru väljer att inleda ett nytt liv i Britannien, där Macros mor är delägare till ett värdshus i Londinium. Och att döma av vad vi har sett finns det nog risk att stackars Macro hamnar i skottlinjen mellan sin mor och sin hustru, som båda två är temperamentsfulla individer.

– Innan det händer väntar dock minst ett annat äventyr på Macro och Cato när de återvänder till Rom efter det påfrestande uppdraget vid gränsmarken i öst. Det är först när det är avklarat som de kan tillåtas återvända till Britannien, där orosmolnen hopar sig över romarna och den mest krigiska av områdets stammar …

Förrädaren

188 kr
  • Spännande äventyrsbok som fångar atmosfären i romarriket.
  • Historisk bladvändare som legat på topplistan i Storbritannien och är efterfrågad av de svenska läsarna.
  • Hög närvarokänsla, mycket tack vare underifrånperspektivet som skapas genom de sympatiska karaktärerna Macro och Cato
År 56 e.Kr. De härdade krigsveteranerna Cato och Macro stationeras vid romerska rikets östra gräns – fullt medvetna om att varje rörelse övervakas av spioner från det farliga och mystiska grannriket Parthien. Men det visar sig snart att det farligaste hotet finns betydligt närmare än så.

Inom de egna leden finns en förrädare som hotar den egna legionen och till och med hela imperiet. Cato och Macro kämpar mot tiden för att avslöja sanningen, medan den mäktiga fienden på andra sidan gränsen väntar på rätt tillfälle att slå till. För att inte fullständigt blotta romarnas svagheter måste våra hjältar hitta och döda förrädaren…