Hallå där Ingmar Karlsson! Aktuell med memoarerna Ett utrikes liv

Du har skrivit flera böcker om Europa och Mellanöstern, men nu är det ditt liv och dina erfarenheter som står i fokus. Hur har det varit att skriva dina memoarer, jämfört med de böcker du har skrivit tidigare?

– Egentligen inte någon skillnad eftersom jag lagt tyngdpunkten på de skeenden jag upplevt och inte på mig själv men jag har strävat efter att undvika en fackprosa och försökt lätta upp texten med anekdotiska inslag och göra den mera litterär.

Du var på plats där det skrevs historia under de sista decennierna av 1900-talet och träffade stora världsledare i många länder. Vilket möte eller händelse har gjort störst intryck på dig?

– Jag har många gånger nupit mig i armén och undrat om det jag upplevt utspelat sig i verkligheten. Mest minnesvärt är nog när Fidel Castro under Palmes besök på Kuba 1975 dök upp när jag åt frukost med Bibi Andersson utanför vår gemensamma gästbungalow. Det var en overklig känsla att i en dryg timme föra ett avspänt privat samtal med honom fyllt med hans nyfikna frågor om svenska förhållanden.

Det är en lång och gedigen karriär som du sammanfattar, hur har det varit att se tillbaka på allt? Har du dina minnen i huvudet eller har du fört dagbok under alla år?

– Jag har sedan länge förbannat mig själv för att jag inte fört dagbok men inte för att de skulle utgöra en grund för memoarer utan för att få veta hur jag själv tyckte och tänkte och har utvecklats under livets gång. Memoarskrivandet har underlättats av att jag genom åren har sparat kopior av de längre rapporter och promemorior som jag skrivit i tjänsten.

Du har säkert fler underhållande berättelser från möten och händelser än vad som kunde få plats i boken. Kan du bjuda på någon favoritanekdot från dina spännande diplomatår?

– Under åren i Kina fick vi varje halvår göra en så kallad hardship-resa på en vecka för att komma bort från instängdheten i Peking, vilket var efterlängtat inte minst under vinterhalvåret. Julen 1985 var Singapore och Malaysia målet. Vi hade kontanter nog för att betala taxiresa till hotellet men när jag sedan skulle växla in mina resecheckar noterade en nitisk banktjänsteman att de var utställda för Ingemar Karlsson medan det stod Ingmar i passet. På grund av min förfärliga handstil stämde heller inte namnteckningarna överens. Detta hände sent på fredag eftermiddag men bankmannen var obeveklig med följden att vi fick tillbringa helgen på hotellet och sätta upp måltiderna på rummet. Först på måndagsmorgonen kunde jag som ett konsulärt fall kontakta ambassaden i Singapore och få hjälp.

Nästa år fyller du 80 år och dina memoarer innebär inte att du lagt ned pennan – du har flera nya skrivprojekt på gång. Ett vanligt pensionärsliv verkar inte locka dig?

– ”One book a year keeps the doctor away” har varit mitt motto efter pensioneringen och det gäller fortfarande. Mitt nästa projekt har arbetsnamnet Den nya världs(o)ordningen och handlar om konsekvenserna av den identitetspolitik baserad på nationalism och religiös hemhörighet som nu som växer sig allt starkare. Därefter tänker jag än en gång återvända till Mellanöstern och skiva om Palestinas historia ur ett palestinskt perspektiv. En sådan bok saknas trots att, eller snarare därför att, vi i Europa låtit palestinierna betala vår skuld för den europeiska judenhetens öde. Inte minst hoppas jag på att snart kunna återuppta min föreläsningsverksamhet.