Hallå där, Helén Wigh! Aktuell med Tukta.

Tukta är första delen i en planerad serie om Elin Roth, en ung kvinna som gärna vill arbeta som polis men motarbetas av sin samtid. Var fick du inspiration till karaktären Elin Roth?

– Det är svårt att säga exakt hur en karaktär skapas, oftast känns det som att de bara finns där i ens sinne och har massor att berätta. En påtaglig del runt Elin är hennes känsla av utanförskap vilket jag kan sätta mig in i genom mina egna upplevelser av utanförskap, särskilt under tonåren. Just den där nerven som finns i ensamheten ville jag utforska hos en vuxen kvinna, som samtidigt har en vilja att ge sig in i faror som inte anstår en kvinna under femtiotalets Sverige. Det finns en sårbarhet och samtidigt en styrka i att inte känna en tillhörighet till någon grupp. Jag ville spinna vidare på det och utforska hur sårbart livet blir när man inte vet vem man kan anförtro sig åt. I en bok kan man vrida på just den känslan en hel del och låta det få ödesdigra konsekvenser för karaktären Elin – och det tycker jag passar ypperligt i en spänningsroman.

I boken får vi i ett parallellt spår följa två små barn i slutet av 1800-talet. De blir föräldralösa och far illa, och det är tung läsning. Vad vill du att läsaren ska ta med sig när berättelsen är slut?

– Jag har alltid haft ett behov av att lyfta fram barnens röst i mina romaner och då förankra deras livsöden till historiska händelser, med vuxna som allt som oftast var onådiga mot dem. Barn har genom tiderna fått utstå mycket och genom att visa hur de kan ha upplevt livets mödor hoppas jag att läsaren får ett vidare perspektiv att ta med sig till vår tid. Något jag själv tar med mig genom att ha hängett mig åt barnens perspektiv i Tukta är att vi alla en gång har varit barn och det vi upplevt färgar vilka vi är som vuxna idag. Kanske kan läsarna också ta med sig den tankegången?

Tukta är din tredje roman, men de två tidigare släpptes mitt under pandemin. Nu har du kunnat möta läsarna på ett annat sätt. Hur har det varit?

– Det är stor skillnad jämfört med våren 2021 när Järnmärkt kom ut, då restriktioner rådde och man fick inte sammanföra människor för att visa upp sitt verk och delta i olika litterära sammanhang. Nu när Tukta släpptes var Bokmässan i Göteborg i full gång och jag fick bland annat delta på Crimetime-scenen, vilket var väldigt roligt. Jag kunde till och med ha ett försläpp av romanen i början av september, under Oxhälja marknad i Filipstad. Att där få möta flera hundra läsare var helt fantastiskt och jag får nypa mig i armen än idag när jag tänker tillbaka på marknadshelgen.

Liksom dina tidigare böcker utspelar sig Tukta i Värmland. Vad är det med detta landskap som funkar så bra som skådeplats för just dina historiska romaner?

– En del beror nog på min djupt rotade kärlek till landskapet som öppnar upp något inom mig. Den gör att orden flödar rakt från hjärtat och in i dokumenten med lätthet. Likaså min nyfikenhet på landskapets historia och ”de vanliga” människorna som slitit hårt och fört oss dit vi är idag. Jag har växt upp med en berättartradition som fortfarande är stark här i Värmland, och det är den jag vill vidareförmedla. Jag vill låta läsarna ta del av ett historiskt Värmland där det finns många händelser och livsöden som jag kan hämta inspiration från. Jag vill genom skrivandet måla upp det värmländska landskapet som är så varierat och mångfacetterat. Ett landskap där historierna aldrig tycks ta slut utan lever vidare och hänför oss lika mycket då som nu.