Hallå där, Helén Wigh! Aktuell med boken Jordoffer.

Först vill jag fråga lite om de miljöer som skildras i boken. Boken utspelar sig kring dina egna hemtrakter i Värmland. På vilka sätt inspireras du av din egen uppväxt och miljö i ditt skrivande?

Jag inspireras ofta av detaljer som jag upptäcker i min närmiljö och genom berättelser jag fått höra om ”de vanliga” människornas livsöden. Personer vars slit, mödor och inre drömmar skapar en spännande polaritet. När jag skrev Järnmärkt var jag inspirerad av min uppväxtmiljö, där jordkulor och andra historiska lämningar fanns i min närhet, liksom de berättelser jag fått höra om gruvarbetet och de fattiga människorna. Inne i Filipstad på Hantverksgatan finns en sinnersten som skjutit ut genom asfalten, vilket skvallrar om en gammal byggnad som raserats. Direkt börjar jag fundera på vad som funnits där tidigare, vilka människor som rörde sig i och omkring byggnaden, vilka bekymmer och drömmar de kunde tänkas ha haft. Sådant väcker min inspiration!

I boken får vi följa Kate i nutid och Elsa från år 1947. Hur kom du på idén att guida läsaren genom berättelsen i två olika tidslinjer?

I spänningsromanen Jordoffer var det berättelsen om den fattiga familjen från år 1947 som kom till mig först. Huvudpersonen Elsa var en stark karaktär som visste vad hon ville, använde sig av kraftfulla ord och betedde sig på ett för tiden olämpligt sätt för en flicka. I den här boken ville jag låta ett barns liv från förr påverka en kvinna i nutid, som kommer från en helt annan värld än den lilla flickan. Polariteten mellan Elsa och Kate ansåg jag var spännande och normen man följde att ”barn lyssnar man oftast inte till”, skulle på detta sätt förkastas. Den här gången lyssnade en vuxen på en flickas åsikter och tankar, bortom tid och rum, vilket skapade följder som påverkade livet hos människor över sjuttio år senare. Kraften i ett barns ord från en dagbok fick därmed berättas genom två olika tidslinjer för att gestalta att det vi lämnar efter oss, oavsett ålder, status eller kön, kan påverka någon annan medmänniska längre fram.

På din hemsida skriver du om din egen uppväxt genom orden ”jag var fattig på kultur, men rik på familjeband och släktskap”. Det här är din andra roman, hur fann du inspirationen till att följa dina författardrömmar?

Genom mina föräldrars uppmuntran, förväntan och tro på att jag och mina tre syskon klarar av allt vi företar oss. I vår familj hade vi aldrig några samtal eller diskussioner rörande den litterära kulturen, men vi hade bokhyllor fyllda med böcker, som jag och min ena syster läste. Pappa var väldigt intresserad av fakta och lyssnade mycket på musik. Mamma älskade att måla och utföra hantverksarbeten, men som hon dessvärre inte gärna visade upp. Det som hjälpte mig att närma mig författaryrket utan att ha inblick i det kulturella livet, är alla de samtal och berättelser jag fått tagit del av runt köksbordet där hemma i skogen. Sådana som fängslade mig och som fick mig att vilja fängsla andra. Där hemma stod dörren alltid öppen och vi hade ofta ”främmat” hos oss, som vi kallade det. Berättelserna från nära och kära breddade vägen för skrivandet. När jag som vuxen väl insåg att även jag skulle kunna bli författare, hörde jag tydligt mammas röst inom mig: ”Det är klart du fixar det.” För henne är ingenting omöjligt, vad vi än skulle vilja uppnå, vilket gav mig modet. Varken hon eller pappa visste om min starka lust att skriva och hade jag visat dem det tidigare skulle de säkert ha uppmuntrat mig och fått mig att förstå att även jag skulle kunna nå en sådan storslagen dröm.

Apropå Värmland, vad är det bästa med Värmland enligt dig? Har du några smultronställen att tipsa om?

Det är mycket som är bra med Värmland och det första jag kom att tänka på är dess natur. Här finns allt; berg och dalar, jordbruksmark och djupa skogar med historiska lämningar här och var. En annan fantastisk sak med Värmland och som jag älskar är dess olika dialekter. Hur man pratar kan skilja sig stort på bara en mils avstånd och det är fascinerande.

Smultronställen finns det gott om. Några jag kan nämna är Högbergsfältet i Persberg, Brattforsheden med dess vandringsleder mellan sanddyner och dödisgropar i utbredd tallskog och trolska tjärnar, Lesjöfors museum och trollstigen som är spännande för barn, Långbans gruvmuseum liksom Nordmarks, Hornkullens silvergruva och Storhöjdens utkikstorn med en fantastisk vy över Filipstad och de värmländska skogarna.

Tidigare i år släppte du din första roman, Järnmärkt. I slutet av mars ordnade du en drive-in boksignering, i enlighet med restriktionerna – otroligt kreativt! Hur har det varit att debutera under en pandemi?

Det har varit en debut med mer friskluft och färre människor runtomkring sig, än vad jag förmodar att debutanter under tidigare år har haft. Evenemang så som mässor, marknader, boksamtal inomhus, signeringar i butiker o.s.v. har ju inte gått att genomföra i en pandemi. Och när de vanliga sätten inte fungerar måste man försöka tänka nytt och drive-in-släppet blev en succé med över 130 bilar som stannade till för att köpa en signerad bok. Ändå tror jag att min debut var något mer stillsam än för de som debuterade innan pandemin, men för mig har det viktiga varit att följa restriktionerna och inte riskera människors hälsa när läget är som det är. Med ett sådant perspektiv är det inte så mycket att gräma sig över.

För att avrunda den här frågestunden är vi nyfikna på vilka planer du smider inför framtiden. Vad händer härnäst?

Mina planer är att fortsätta skriva så att tangentbordet glöder. Just nu skriver jag på min tredje spänningsroman, den första delen i en värmländsk serie som kommer utspela sig under 1950-talet. En annan sak som väckte min skrivarlust häromdagen var manuset jag hittade i datorn – fortsättningen på Järnmärkt. När jag läste igenom de sidor jag skrivit för ett par år sedan, fick jag en stark ingivelse att bygga vidare på manuset vid sidan av bokserien jag påbörjat. Om dygnet bara hade fler timmar!