Gunder Hägg. En firad idrottsikon och nationalhjälte på sin tid. Idag närapå bortglömd. Varför ville du skriva en bok om honom?
– Först och främst därför att det är en berättelse med en så stark inneboende dramatik – inte bara i form av löpartävlingar utan också genom svek och avundsjuka, pengar under bordet och turnéerna utomlands mitt under brinnande krig. Dessutom handlar det om en av 1900-talets ikoner: på sin tid lika berömd som Greta Garbo eller Jussi Björling. Ändå är det många, särskilt i de yngre generationerna, som har en mycket diffus bild av vem Gunder Hägg var. Det bidrog till min nyfikenhet, men också känslan att vilja skildra hans liv – inte bara som idrottsporträtt utan i förhållande till dåtidens svenska samhälle.
Häggs framstående löparkarriär sammanföll med andra världskriget, och att Sverige var avskuret från omvärlden. Hur såg idrottsrörelsen ut i Sverige under denna tid?
– När kriget bröt ut upphörde nästan all idrott, särskilt internationella tävlingar. Men även i kristid behövde människor förströelse och underhållning – ja, kanske mer än någonsin – så idrotten i Sverige hämtade sig ändå ganska snabbt. Friidrotten klarade sig lindrigt undan, medan inkallelser och dylikt slog hårdare mot lagsporter som fotboll. Visst internationellt utbyte förekom också. Flera ledare i den svenska idrottsrörelsen hade nära band till Tyskland – och på finsk begäran blev Tyskland till exempel inbjudna att vara med i den årliga landskampen Finnkampen 1940. Hägg tävlade också i Berlin vid två tillfällen, bland annat så sent som i september 1942, samtidigt som slaget om Stalingrad pågick. Men allra mest uppmärksammad blev hans turné i USA 1943, när hela Sverige följde hans lopp. Det var första gången man i Sverige direktsände radio över Atlanten.
Har du fått några aha-upplevelser under arbetet med boken? Var det något nytt om Gunder Häggs liv och samtid som framkom i dina efterforskningar?
– En aha-upplevelse gäller Häggs drivkrafter. I dag tränar många löpning för att må bra eller för att det är roligt, men Hägg sa ofta att han avskydde träningen. Men Sverige och Finland var löpningens stormakter på Häggs tid och det finns en del paralleller till Kenya och Etiopien i dag. Friidrotten var för många en dröm om att lämna ett enkelt, fattigt liv. Hägg kom från ett litet samhälle i Jämtlands skogar, där många barn började arbeta redan när de var i 13-årsåldern. Han var beredd att träna hårt för att ta sig ut i världen, trots att hans idrottsintresse var begränsat.
Du är disputerad historiker och har en bakgrund som journalist och historieskribent. Du är även en passionerad hobbylöpare. Har dina personliga erfarenheter kring löpning underlättat arbetet med boken?
– Först och främst vill jag säga att mina prestationer som löpare är ljusår från Gunder Häggs. Men jag springer tillräckligt mycket för att ha viss kunskap om hur löpträning för motionärer och elit ser ut i dag, och hur mycket den skiljer sig från Häggs träningsschema. Som en del i arbetet med boken har jag också försökt rekonstruera hans träningsrundor hemma i Jämtland, och senare i Malmö, för att få en känsla för hur han byggde upp både snabbhet och uthållighet.
Gunder Häggs framgångsrika löparkarriär avstannade tvärt då han blev avstängd på livstid av Svenska friidrottsförbundet. Hur hanterade han detta? Var det ett medvetet risktagande som låg bakom? Och när ändrades reglerna kring att tävla mot betalning?
– Precis som andra idrottsstjärnor vid den här tiden hade Hägg fått pengar när han sprang lopp runt om i Sverige, trots att det formellt var förbjudet. För Hägg och många andra som kom från enkla förhållanden hade pengarna varit en stor lockelse – inte minst i början av karriären. Och den som väl tagit emot pengar var på sätt och vis fast, eftersom hemligheten kunde avslöjas och förstöra en karriär. Hägg anklagades till slut för brott mot amatörbestämmelserna och blev avstängd på livstid, men det märkliga för en nutida betraktare är att alla pengar som betalades ut kom från idrottsrörelsens egna föreningar. Och ledarna gick fria eller fick symboliska straff, i utbyte mot att de angav de aktiva. Idrottsledarna hade ofta goda kontakter, medan idrottarna var tämligen maktlösa. Hägg klagade aldrig utåt – han sa att det var en befrielse att få sluta på topp – men i själva verket var han förbannad och besviken på hur han blev behandlad av idrottsledarna. Men det var inte en fajt han ville eller kunde ta.
Vem tycker du ska läsa biografin Frontlöparen?
– Jag hoppas den här boken ska passa alla som är intresserade av Sverige under åren kring andra världskriget. Men det är också en bok om löpningens kulturhistoria, hur Sverige blev en stormakt i friidrott och vad som hände sedan.
Köp Frontlöparen här för endast 229:-