Miklagård var vikingarnas namn på Istanbul. Hur kommer det sig att du valde att låta din berättelse utspela sig där?
– Vikingatiden var en otroligt omvälvande tid för människorna, och mycket av det nya kom just från öster, inte minst från Miklagård. Det gällde både idéer och handelsvaror. Därför är ett av mina mål med serien att lyfta just handeln, men också strapatserna och möjligheterna som den innebar. Från Sverige reste vi mest österut, ofta med målet att sälja slavar och pälsverk, men framför allt för att kunna återvända hem med dyrbarheter som siden, brokader och kryddor så att vi kunde berika oss. De som vågade sig ända till Miklagård, och lyckades där, kunde briljera på många sätt när de kom hem igen, inte bara genom att vara rikt klädda och ha skaffat sig förmögenheter, utan också genom att kanske ha lärt sig att läsa och skriva som i romanen.
– I Miklagård mötte nordborna också en ny tro som senare kom att förändra det vikingatida samhället i grunden. Det måste ha lett till konflikter inom ätterna. Vi kan ju försöka föreställa oss vad som skulle hända om vi idag plötsligt skulle byta tro i Sverige.
Denna historia har inte bara kommit till bakom ett skrivbord utan du har även gjort flera researchresor till Istanbul. Skulle du vilja berätta mer om dessa resor och vad de har betytt för dig?
– Utan resorna hade inte Miklagård kunnat skrivas. Den första resan var en segling från Aten till Istanbul 2018 tillsammans med goda vänner. Under tio dagar seglade vi genom Egeiska havet, Dardanellerna (som hette Hellesponten under vikingatiden), genom Marmarasjön och till Istanbul. Seglingen innebar att jag fick en stark känsla för strömmar och fallvindar, djurliv och växtlighet och hur folket levde där redan för längesedan. Därefter tog jag en turkisk turistbåt upp genom Bosporen till Svarta havet för att få en känsla för landskapet. 2019 fick jag Författarförbundets vistelsestipendium till Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SRII), och 2020 fick jag ett resestipendium från Forskningsinstitutets vänförening till SRII. Det stipendiet använde jag till att tågluffa från Mora till Istanbul 2022 för att få möjlighet att uppleva Transsylvanien, Trakien och den euro-asiatiska stäppen. Transsylvanien har jag rest igenom tidigare, bland annat för att besöka Donaudeltat som också finns med i romanen.
– Stipendierna gav dessutom unika möjligheter att studera speciallitteratur på SRII, att få delta i exkursioner och att kunna besöka resterna av det forna Konstantinopels imponerande byggnadsverk.
Hur upplevde du att din bok påverkades av att du kunde skriva på plats i Istanbul?
– När man bor i en stad påverkas man känslomässigt av de dofter och stämningar som finns på de olika platserna. Många dofter idag är desamma som de som fanns då; till exempel av kryddor och kolgrillad mat och doften av sötvatten och blomster. Duvornas kutter, katterna som ligger och solar överallt och alla människor som hela tiden är sysselsatta med olika saker gör också intryck.
Jag har förstått att du kom hem med resväskorna fulla av böcker om det bysantinska riket. Om man vill fördjupa sig mer i vikingarnas resor till Miklagård, har du något tips på vad man ska börja? Efter att man läst Miklagård såklart!
– På svenska skulle jag rekommendera att man börjar med Vägar till Bysans av Olof Heilo (Norma Bokförlag 2019). Sedan kan man fördjupa sig i Sidenvägarna av Peter Frankopan (Albert Bonniers förlag 2017), och därefter läsa den fantastiska utställningskatalogen ”Togtet – På rejse i vikingernes verden”, red. Jeanette Varberg och Peter Pentz (Nationalmuseet i Köpenhamn 2021, på danska). Läser man de tre böckerna så har man kommit väldigt långt i sin kunskap!
Din bok utspelas i närheten av dagens Ukraina. Finns det paralleller i romanen till vad som händer idag?
– Ja, det finns det. Romanen börjar på Ormön i Svarta havet. Ormön, som hette Leukós på den tiden, känner vi till från händelsen där en ukrainsk soldat ger fingret åt ett ryskt krigsfartyg och säger åt dem att dra åt helvete. I romanen skildrar jag också det rusiska anfallet på Miklagård år 860 där ruserna misslyckas, dör i tusental och de ruser som överlever flyr. Likaså skildrar jag de hemska jordbävningarna år 862 och 866. En påminnelse om Turkiets utsatthet fick vi ju i början av februari i år när Turkiets sydöstra delar skakades av en förödande jordbävning.
Vad hoppas du att man tar med sig efter att ha läst dina böcker?
– Det är en svår fråga. För mig är mötet med andra kulturer det viktigaste jag kan få uppleva som människa. Mötena vidgar mitt vetande och min tolerans. Genom Vikingaserien vill jag väcka intresse för andra människors sätt att tänka och stimulera till nyfikenhet på allt som är så spännande och givande med främmande kulturer och möten! Särskilt glad blir jag när läsare skriver till mig att böckerna har inspirerat dem och lärt dem mycket nytt. Att kunna medverka till att väcka nyfikenhet inför andra kulturer gläder mig mycket.
