Texten är ett utdrag från...
Utanför Sveriges gränser rasade andra världskriget. 1942 kom senare att betraktas som en vändpunkt i striderna, men så upplevdes det inte nödvändigtvis i samtiden. Särskilt under årets första sex månader föreföll Tyskland och dess bundsförvanter kunna fortsätta sina erövringar utan hejd.
Den 23 augusti inledde tyskarna anfallet mot Stalingrad. Dagen därpå tävlade Gunder Hägg i Sundsvall och sedan fortsatte han till Stockholms stadion för att göra ett nytt försök att slå Henry Kälarnes världsrekord på 3 000 meter (8.09,0). Inför tävlingarna förkunnade Gösse Holmér att rekordet nu var i fara på allvar. Hägg hade enligt riksinstruktören kapacitet att springa minst en sekund snabbare än Kälarne. Tre sekunder under världsrekordet bedömde Holmér som gränsen för det möjliga.
Fredagen den 28 augusti var det alltså upplagt för en ny friidrottsfest i Stockholm. Det var en ljuvlig sommarkväll och förutsättningarna för löpning var de bästa tänkbara. Luften var lagom varm, men inte för torr. Banorna var torra och hårda.
Nio man radade upp sig på startlinjen, men publiken hade egentligen kommit för att se Hägg löpa mot en annan löpare. De ville se honom ta sig an Henry Kälarne, eller rättare sagt hans två år gamla världsrekord.
Exakt klockan 19.15 small startskottet och tempot blev genast högt. Första kilometern klockades på 2.38,4. Om löparna höll denna fart fram till mål skulle segertiden bli under 8 minuter! Hägg hade legat mitt i fältet, men avancerade nu upp i täten. Vid 1 500 meter hade farten bedarrat något, men mellantiden var fortfarande 1,6 sekunder snabbare än vid Kälarnes världsrekord.
Flera av konkurrenterna hamnade på efterkälken. Endast Bror Hellström lyckades hålla Häggs rygg, men även han såg plågad ut. Gunder flöt däremot fram till synes oberörd med sina lätta steg. Strax före 2 000 meter höjde han farten ytterligare. Hellström släppte och därefter var det bara Hägg mot klockan och rekordet. Publiken på ståplats tjöt av förtjusning och även sittplatsbesökarna ställde sig upp. 2 000 meter: 5.21,8. Det var häpnadsväckande.
När klockan ringde för sista varvet kostade Hägg på sig att snyta sig i näven. Publiken var i extas och den väldiga ljudkulissen bar fram honom över bortre långsidan, genom sista kurvan och över upploppet. Fotoblixtarna smattrade i skymningsljuset när Hägg korsade mållinjen.
”Det blev ett kolossalt världsrekord”, fick speakern Sven Lindhagen ur sig.
Kälarnes världsrekord hade räknats som ett av de bästa på medel- och långdistans, men stod sig bara i två år. Gösse Holmér stod på innerplan och försökte avläsa sitt tidtagarur i mörkret. Hade han sett rätt?
”Gunder”, sa han när segraren kom fram till honom på gräset. ”Jag tror det är under 8.02.”
Så var det, närmare bestämt 8.01,2.
Efteråt sa Holmér: ”När Hägg låg under den tid jag hade kalkylerat med som bästa möjliga och 10 sekunder under Kälarnes, då trodde jag faktiskt, att kronometern hade hakat upp sig.”
Det var, som Svenska Dagbladet skrev, ”det mest fantastiska lopp, som gjorts av en mänsklig varelse”. Hägg hade redan sprungit flera enastående lopp denna sommar, men flera bedömare ansåg att det här var den hittills största bragden. Premiärloppet i Göteborg var minnesvärt för att han lyckats vinna och slå världsrekord direkt vid återkomsten, men som fysisk prestation hade det senaste loppet överträffat publikens fattningsförmåga. Världsrekord med nästan åtta sekunder var sannerligen imponerande.
I början av 1940-talet slog Gunder Hägg femton individuella världsrekord i friidrott och år 1946 innehade han världsrekorden på alla medeldistanser. Efter kriget blev Gunder Hägg anklagad och fälld av Svenska friidrottsförbundet för att ha tävlat mot betalning – vilket vid denna tid var emot förbundets regler. Han blev avstängd på livstid.
I biografin Frontlöparen berättar Björn Lundberg den fascinerande historien om Gunder Häggs uppgång och fall. Det är även en berättelse om det svenska folkhemmet, och om en man som både bokstavligt och bildligt sprang ifrån sin samtid.
Björn Lundberg är disputerad historiker och har en journalistisk bakgrund, bland annat som redaktör för tidskriften Allt om Historia. Han är dessutom en inbiten löpare.
