Eftersom Karl XI identifierade sig med sitt monarkiska uppdrag, som han menade sig ha fått av Gud, var han också obarmhärtig mot sig själv. Kungen hade inget till övers för det lättsamma och slösaktiga hovliv som ofta förknippas med barockens tidsålder.
Han var en from lutheran som ville att hela svenska folket skulle dela hans andliga uppfattning och därmed undslippa de olyckor som Gud enligt Bibeln hade för vana att hemsöka syndare med. Alltså måste folket och landet kontrolleras, och vem var väl bättre lämpad för det än Karl XI själv?
När han inte drog upp politiska riktlinjer och skrev instruktioner var han på resa kors och tvärs genom Sverige, ända upp till Tornedalen, för att ombesörja att allt gick rätt till, inskrida mot korruption, driva igenom reglementen, granska rullor, mönstra soldater och öva trupper. Det är ingen överdrift att påstå att nästan alla svenskar antingen hade sett kungen eller kände någon som gjort det, en faktor som bidrog till att stärka både regimens och monarkens popularitet.
Karl XI:s flitiga och samvetsgranna styrelse på 1680- och 1690-talen gav upphov till legenderna om Gråkappan. Iförd grå kappa skall kungen ha ridit runt inkognito i landet för att vaka över folket, bekämpa orättvisor och slå ned på orättfärdiga myndighetspersoners maktmissbruk. Tyvärr är historierna om Gråkappan påhittade, flertalet så sent som på 1800-talet. Liknande skrönor har berättats om folkkära härskare över hela jordklotet – vissa historier går till och med att hitta i Tusen och en natt, där kalifer stundom har för vana att smyga omkring på nätterna i Bagdad. Sanningen är att Karl XI hade med sig en hel stab av ämbetsmän och officerare när han red genom Sverige. Det rörde sig snarare om en ambulerande regering än om anonymt spioneri.
Historierna om Gråkappan är bara några av alla osannolika historier om Karl XI.
Minst lika efterhängsna är myterna om kungens älgkavalleri. Karl XI skall ha hållit sig med älgar i Kungsör, en av de platser han föredrog när han slapp vara i Stockholm, och på kungens order skall man ha gjort stora ansträngningar för att träna dem till att fungera som riddjur i strid. Tyvärr saknas varje tillstymmelse till källa om älgkavalleriet. De enda texter som uttalar sig om det är skrönor från 1800-talet, då det faktiskt förekom seriösa försök att tämja älgar. Orsaken till att man umgicks med dylika idéer var dåligt underbyggda rykten om att hästar skulle vara rädda för älgar. Ett älgkavalleri som mötte ett hästkavalleri skulle alltså ha stora chanser att segra. Inget av de försök som gjordes på 1800-talet resulterade dock i någon större framgång.
Klicka här för att läsa Anna Holges korta berättelse om Gråkappan, från 1907!
