Gettysburg, amerikanska inbördeskrigets blodigaste slag

Sommaren 1863 hade sydstatsgeneralen Robert E. Lee chansen att sätta kniven mot strupen på Abraham Lincolns nordstater. Istället lät han tillfället passera genom att ta strid mot den väldiga Potomacarmén på ett illa valt slagfält och utifrån en plan som efterhand kan konstateras vara synnerligen dumdristig.

Skärmytslingarna började den 1 juli, då sydstatarna närmade sig staden Gettysburg västerifrån. Något nämnvärt motstånd hade de inte förväntat sig att möta, men som det nu var fann de att Gettysburg försvarades av två avsuttna kavalleribrigader under den väderbitne generalmajor John Buford. Han hade insett värdet av höjderna som dominerade staden söderifrån och kom under dessa slagets första timmar att utkämpa en desperat fördröjningsstrid i kraftigt numerärt underläge.

Om Lee i detta läge hade gett sina underlydande tydligare direktiv hade höjderna förmodligen kunnat intas av sydstatarna den 1 juli. Istället lyckades Bufords kavalleri, om än till priset av enorma förluster, att hålla sydstatsarmén på avstånd tills nog med förstärkningar anlänt och de blåklädda kunde förskansa sig i på formidabel försvarsposition. Vad som såg ut som ett nederlag var alltså i själva verket en stor framgång för Potomacarmén. Det insåg dock inte Lee, som var entusiastisk på kvällen när striderna bedarrat.

Någon som inte var lika optimistisk var dock Lees högra hand, general James Longstreet, som menade att allt man behövde göra var att strunta i fienden och marschera förbi dem. I det läget skulle sydstatarna stå mellan Potomacarmén och Washington, vilket skulle låta dem välja en stridsplats där segerchansen var större. Lee lyssnade inte, men Longstreet hade rätt.

Inför den andra dagens strider hade styrkorna vuxit till 94 000 man på nordstatssidan och 72 000 på sydstatssidan. Lee lät nu sina trupper gå fram och slå hårt mot nordstatarnas flanker. Men på den ena, i norr, var anfallet så dåligt koordinerat att det rann ut i sanden och på den andra, i söder, försvarade sig nordstatarna så hårt att sydstatarna led enorma förluster och tvingades dra sig tillbaka med oförrättat ärende.

Eftersom man anfallit flankerna dagen innan var Lees slutsats på den tredje dagen, den 3 juli, att gårdagens anfall måste ha tvingat nordstatarna att omfördela styrkor dit. Rimligen borde detta ha gjort dem svagare i centern, tänkte Lee. Alltså beordrade han ett frontalanfall mot åsryggen Cemetery Ridge. Med andra ord skulle 10 000 man – huvudsakligen ur Virginiageneralen George Picketts division, vilket givet upphov till namnet Pickett’s Charge – avancera en dryg kilometer över öppet fält, mot en fiende som kontrollerade en upphöjd position och skyddades av såväl eget artilleri som den midjehöga stenmur som krönte åsen. För att uttrycka det milt var planen så överoptimistisk att den gränsade till verklighetsfrånvänd.

General Longstreet skrev senare: “Jag kunde urskilja anfallets desperata och utsiktslösa natur och den hopplösa slakt som det skulle orsaka … Den dagen vid Gettysburg var en av de sorgligaste i mitt liv.”

Endast en knapp tredjedel av männen ur Picketts division nådde fram till Cemetery Ridge och blev där en enkel match för försvararna. Slaget var förlorat för sydstatarna och Lee insåg att han borde ha lyssnat på Longstreet. “Allt är mitt fel”, utbrast han, “jag trodde vi var oövervinnerliga”.

Efter nederlaget vid Gettysburg kom sydstatarna aldrig i närheten av en seger i kriget. Det skulle dock dröja ytterligare två år innan nordstatarna slutgiltigt lyckades betvinga Lees trupper och tvinga honom att kapitulera vid Appomatox i april 1865.

Klicka på bilden för att ladda ned högupplöst foto! Fler författarporträtt, bokomslag och eventuella inlagebilder finns att ladda ner på förlagets pressrum hos Mynewdesk. Följ denna länk för att komma till bilderna.

Hugo Nordland är historiker, journalist och redaktör, bosatt och uppvuxen i Lund. Han disputerade 2015 på en avhandling vid Lunds universitet om svenska officerares känsloliv kring sekelskiftet 1800. Han har tidigare varit redaktör för tidskriften Militär Historia och arbetar numera som förlagsredaktör.