Det omaka paret: Tjeckernas och slovakernas historia. Läs förordet till Ingmar Karlssons bok!

Efter första världskriget ritades Europas karta om. På ruinerna av dubbelmonarkin Österrike–Ungern återuppstod Polen efter 123 år. Jugoslavien och Tjeckoslovakien bildades under åberopande av den amerikanske presidenten Wilsons idéer om folkens självbestämmande men existerar inte längre av det skälet att det aldrig funnits ett jugoslaviskt eller ett tjeckoslovakiskt folk. 

När republiken Tjeckoslovakien utropades den 18 oktober 1918 hade tjeckerna under 400 år levt under österrikiskt styre, ”mörkrets tid”, medan slovakerna under tusen år styrts från Budapest och utgjort en förtryckt underklass i de norra delarna av dåtidens Ungern.

I denna nykonstruerade nationalstat levde 6,8 miljoner tjecker, 3,2 miljoner tyskar, 2 miljoner slovaker, 750 000 ungrare, 500 000 rutener, 180 000 judar och 80 000 polacker. Den icke existerande statsbärande tjeckoslovakiska nationen utgjorde således 70 procent av befolkningen. Centraliseringen av makten till Prag vållade snart kritik från slovakisk sida. Tjeckiska institutioner, ämbeten och även partier döptes om till ”tjeckoslovakiska” men institutionerna i Prag använde endast det tjeckiska språket. Slovakerna betraktades varken som en egen nation eller som en minoritet vars intressen skulle tillgodoses utan som den minsta grenen av en tjeckoslovakisk nation som aldrig existerat. Följden blev att de kände sig reducerade till ett bihang med rollen att säkra en stabil slavisk majoritet mot den stora tyska minoriteten. Någon känsla av tjeckoslovakism kunde därför aldrig utvecklas. 

Den nya staten var från början en bräcklig skapelse vars överlevnad hotades av krav på självstyre för den tyska majoriteten i gränsområdena mot Tyskland och Österrike. Dessa stärktes efter Hitlers maktövertagande i Tyskland och kulminerade när denne i september 1938, på en partidag i Nürnberg, uppmanade till öppet motstånd. 

Den 29–30 september samma år tog führern emot den brittiske premiärministern Chamberlain, den franske premiärministern Daladier och den italienske diktatorn Mussolini i München. En överenskommelse träffades om att dessa gränsområden skulle införlivas med Hitlers tyska tusenårsrike. 

Tjeckoslovakien – ”ett litet land långt borta som vi inte vet någonting om” för att citera den brittiske premiärministern – hade inte bjudits in och mötet har gått till historien som diktatet och förräderiet i München. Vid återkomsten till London förklarade Chamberlain för den församlade pressen att han förde med sig ”en fred med ära. Jag tror detta innebär fred för vår tid.” 

Samma dag som Münchenöverenskommelsen undertecknades invaderade polska trupper de områden som befolkades av en polsk majoritet. Efter ett skiljedomsförfarande med Ungern tvingades regeringen i Prag att avträda områden med ungersk befolkning i södra Slovakien och i landets östligaste delar. Den tjeckoslovakiska republiken förlorade därmed en tredjedel av sin befolkning och en tredjedel av sitt territorium.

Hitler nöjde sig emellertid inte med överenskommelsen. Den 15 mars 1939 invaderade den tyska armén. De tjeckiska delarna, Böhmen och Mähren, blev ett tyskt protektorat och i den slovakiska delen utropades en självständig stat, som i realiteten blev ett tyskt lydrike. 

Tjeckoslovakien försvann därmed från kartan. När det återuppstod efter andra världskriget väcktes den slovakiska frågan på nytt och gjorde så vid varje brytpunkt i den tjeckoslovakiska efterkrigshistorien: vid det kommunistiska maktövertagandet 1948, under Pragvåren och efter den ryska invasionen 1968 samt efter sammetsrevolutionen 1989. 

Att Tjeckoslovakien upplöstes vid nyåret 1993 berodde inte minst på att slovakerna vid 1900-talets slut lika lite kunde identifiera sig med ett tjeckoslovakiskt ”vi” som norrmännen med ett svenskt–norskt vid samma sekels början. 

Skilsmässan blev lika fredlig som sammetsrevolutionen. Liksom i det svensk–norska fallet belastades inte relationerna av bittra historiska minnen, territoriella konflikter eller minoritetsproblem. Varken i Tjeckien eller Slovakien tänker man i dag med nostalgi tillbaka på den gemensamma tiden. Om det nu 100 år efter Tjeckoslovakiens grundande, och drygt 25 år efter landets delning, finns någon bitterhet kvar ligger den snarare i insikten om hur lätt skilsmässan visade sig vara och hur lite som förenade tjecker och slovaker även efter nästan trekvarts sekels samlevnad.

Chamberlains ord om Tjeckoslovakien som ”ett litet land långt borta som vi inte vet någonting om” gällde även i Sverige. Ett exempel på detta var de årliga tillfällen då landet väckte allmänt intresse. Under världsmästerskapen i ishockey prisade Lennart Hyland och hans efterträdare det tjeckiska passningspelet trots att de främsta exponenterna för detta ofta, som till exempel Václav Nedomanský och bröderna Šťastný, var slovaker. 

Det är min förhoppning att denna bok skall öka kunskapen om dessa två folk och deras historia före, under och efter den gemensamma stat som utropades den 18 oktober 1918. 

Mitt intresse för deras historia har både privat och yrkesmässig bakgrund. Jag besökte för första gången Tjeckoslovakien 1963 och upplevde de sista dagarna av Pragvåren på plats i augusti 1968. Sedan 1974 har jag även familjeanknytning genom min slovakiska hustru. 

Under många av mina 40 år i utrikesdepartementets tjänst har jag arbetat med centraleuropeiska frågor. Under åren 1996–2001 var jag ambassadör i både Tjeckien och Slovakien och kunde på plats och genom personliga kontakter med ledande tjeckiska och slovakiska politiker följa utvecklingen i båda staterna åren efter sammetsskilsmässan. 

Denna bok tillägnar jag minnet av min svärmor Margareta Samekova som föddes 1913 med flicknamnet Kittel i den schlesiska delen av dubbelmonarkin Österrike–Ungern. Hon personifierar den historia som beskrivs i denna bok. När hon gick bort 1995 i det då nyligen självständiga Slovakien hade hon levt i nio olika statsbildningar men hennes identitet förblev livet igenom österrikisk–schlesisk. 

Ingmar Karlsson, februari 2019