I 1800-talets Sverige rådde utbredd fattigdom. Många bodde i så kallade ”fattighus” eller ”fattigstugor”, hem som ägdes av socknen och inhyste samhällets allra mest utsatta.
Fattighusen var en del av fattigvården, alltså statens omsorg om personer som inte kunde försörja sig själva. 1800-talets fattigvård kan ses som en av de första stegen i välfärdssamhällets framväxt.
Fattighusens villkor var bristfälliga och synen på fattiga dömande. Att hjälpa utsatta människor var ofta kopplat till kyrkan och ansågs vara en moral plikt, men fattiga betraktades ofta med dåliga ögon. De ansågs ha skapat villkoren för sin egen misär.
Ewa Klingbergs historiska feelgood-roman Vaxade juveler och brända hjärtan berättar parallellt historierna om Marika och Karolina.
Karolina är en ung kvinna från 1800-talet som tar lagen i egna händer för att rädda sin familj från fattighuset. Hon är en vaxblekares dotter och tar beslutet att driva vidare faderns företag när familjen råkar ut för en ödesdiger olycka.
