Hej!
När jag var ung tyckte jag mycket om att starta och organisera klubbar. Det har jag fortsatt med genom livet. Mellan åren 1993 och 1996, då jag var USA:s FN-ambassadör, bildade jag en grupp med samtliga kvinnliga permanenta representanter. Jag trodde att jag skulle behöva boka ett rum för våra möten, men insåg snart att vi inte var fler än sju och att vi utan problem fick plats runt ett bord hemma i mitt kök. När jag blev amerikansk utrikesminister sammankallade jag ett årligt möte för kvinnliga utrikesministrar. Vi var fjorton deltagare, däribland Lena Hjelm-Wallén och senare den oförglömliga Anna Lindh.
År 2001 upphörde min ämbetstid i den amerikanska regeringen, men mitt intresse för världspolitik bestod. Jag gjorde då det som kändes naturligt för mig och startade återigen en klubb, den här gången en sammanslutning av tidigare utrikesministrar. Den heter Aspen Ministers Forum eller, mindre officiellt, ”Madeleine och hennes ex”. En av deltagarna är Jan Eliasson, en vis och human man som har blivit en god vän till mig. I början var jag och forumets övriga deltagare oroliga för att vi skulle få ont om intressanta samtalsämnen, men det visade sig bli precis tvärtom. Vi får jobba hårt för att hålla jämna steg med den oroväckande utvecklingen i världen.
På senare år har deltagarna på våra möten känt en växande oro över demokratins framtid och de institutioner som ligger till grund för demokratin. Vi lever uppenbart i en ny tid där vi hela tiden tvingas anpassa oss till tekniska och sociala förändringar. Frågan är om vi då även kommer att överge vår trohet mot principer som är grundläggande för frihet och sanning. En del observatörer har redan kommit fram till att den demokratiska ordningen efter andra världskriget är föråldrad och snart kommer att kollapsa för att ersättas av någonting som ingen ännu vet vad det kommer att bli.
Ni svenska läsare känner nog igen denna oro. Ert land har en rik demokratisk tradition som nu ställs inför hårda debatter om invandring, integration, vård och miljö. I Sverige, precis som i många andra länder, finns det olika åsikter om den nationella identiteten och vilka hot den står inför. Liksom i andra delar av världen ser man i Sverige tecken på försök av bland annat Ryssland att störa den demokratiska processen. De ekonomiska klyftorna växer, medan destruktiva rörelser och trångsynthet riskerar att ytterligare splittra våra samhällen och försvåra internationellt samarbete ifall de inte bekämpas.
I de följande kapitlen lyfter jag fram lärdomar från det förflutna som en varning inför framtiden. Under andra världskriget var Sverige en fristad för judiska och antifascistiska flyktingar i en tid då totalitarismen utsatte en hel kontinent för omätligt lidande. Är vi på väg dit igen? Enligt mig beror svaret på den frågan av hur vi tolkar tecknen vi ser, kvaliteten på våra ledare och de val som vi själva har modet att göra.
År 2004 hade jag äran att tala i Stockholm till stöd för en fond upprättad till Anna Lindhs minne. Nästan två årtionden tidigare talade Lindh på Olof Palmes begravning och sa då bland annat att ”en människa kan mördas, men inte idéer”. Idéerna som hon tänkte på – det är jag övertygad om – gällde demokratin och människors förmåga att leva tillsammans i fred. Dessa idéer kan framstå som gammaldags, eftersom de kräver att vi lyssnar och inte bara talar, kompromissar och inte bara ställer krav samt visar respekt för andra människors rättigheter, även när det inte direkt gynnar oss själva. Men som Lindh antydde i sitt tal är dessa principer tidlösa. För att världens fria samhällen ska överleva måste varje generation ge dem nytt liv.
Jag har levt på jorden alltför länge och har sett alltför mycket för att våga räkna med att de faror som vi idag ställs inför kommer att försvinna av sig själva. Jag har dock också lärt mig av erfarenhet att genombrott kan ske när positiva och modiga sidor av människans natur mobiliseras. Det finns ingenting ofrånkomligt i fascismen, men för att hålla tillbaka och stoppa den måste vi lära oss att känna igen dess första tecken och därefter vidta bestämda åtgärder för att bevara det bästa i både våra institutioner och oss själva. Till detta syfte dedicerar jag denna bok.
Tack till Lena Amurén för att hon samtyckte till att göra Fascism: En varning tillgänglig på svenska, till produktionens redaktör Mårten Ericson och till vår utmärkta översättare Ole Andersson för att detta löfte nu infrias. De utgör ett strålande team och jag är stolt över att ha fått möjlighet att sälla mig till dem.
Madeleine Albright
Washington
Januari 2019
