Boktips

Ett utdrag från Levt, upplevt, överlevt

Levt upplevt överlevt

Det finns gator i Wien som jag inte sätter min fot på. Aldrig att jag skulle vika av från Altmannsdorfer Strasse in på Belghofergasse bakom slottet Schönbrunn. Och jag skulle inte komma på tanken att ta en promenad längs Wehlistrasse nere vid Donau. Det klarar jag inte. Numera är jag hursomhelst för ostadig på benen. Jag har en kotförskjutning i korsryggen och nerverna kommer i kläm på ett smärtsamt sätt. Jag stödjer mig på min rollator eller på min dotters arm, och efter en stund måste jag ändå sätta mig igen.

Men inte heller tidigare gick jag dit. I sjuttio år har jag undvikit min barndoms kvarter i Wien. Min man har talat om för mig att planket inte längre finns kvar, det som vi barn på Wehlistrasse slank under för att komma ner till Donaus strand. Jag vet också att det var länge sedan Khleslplatz framför min folkskola fick besök av någon cirkus, eftersom ängen är borta och det står ett hus där i stället. Men jag kan omöjligt vandra längs våra gator, ställa mig framför något av husen och tänka att, ja, här har vi bott med mamma och pappa. En enda gång har jag åkt bil längs Belghofergasse. Genom bilrutan såg jag fönstren i vår lägenhet, den lägenhet som vi flyttade från när jag var tio. Men jag steg inte ur bilen. Jag vill inte att några minnen ska dyka upp. Och jag vill inte stöta på någon. Vårt familjeliv, det var en gång. Oskulden får man inte tillbaka.

Och i dag måste våra grannar från den tiden sedan länge vara döda. Också den som nästan hade ihjäl min mor.

Jag minns det fortfarande tydligt: min mamma står på innergården till vårt hus på Belghofergasse och hänger tvätt. Pappas skjortor, mina bröders små sockor, mina klänningar. Då är det plötsligt någon som slungar en stekpanna av gjutjärn mot henne från en av lägenheterna ovanför. I samma ögonblick råkar ett plagg lossna från klädstrecket. Min mor böjer sig lite åt sidan, fångar upp plagget så att det inte ska hamna på marken, och fäster det med en klädnypa. Stekpannan missar nätt och jämnt hennes huvud och slår ner i gräset bara några centimeter bort. Hon är vit som ett lakan i ansiktet när hon kommer in i lägenheten och berättar vad som just har hänt. Ett antisemitiskt angrepp 1937. Jag vet inte vem av våra grannar det var, eller om mina föräldrar visste det. Jag vet bara att de bestämmer sig för att vi måste flytta: ”För här är det farligt att bo.”

Levt upplevt överlevt

219 kr
  • Viktig historia när det inte finns så många vittnen kvar i livet
  • Engagerad överlevnadsskildring
  • Svensk koppling: Gertrude bodde i Sverige efter kriget

Det kan hända igen

Gertrude Pressburger är tio år gammal när tyskarna marscherar in i Österrike 1938. Trots att hennes familj lever som kristna tvingas de fly från det alltmer antisemitiska Wien. Gertrude, hennes föräldrar och de båda yngre bröderna hamnar 1944 i Auschwitz. Den enda i familjen som överlever nazisternas utrotningsläger är Gertrude. Efter kriget hamnar hon i Sverige. Då väger hon 34 kilo, med kläder på.

Som vuxen flyttar Gertrude tillbaka till Wien, en stad som är hårt sargad av kriget, men det är här hon hör hemma. Inte förrän 2016, då det nationalkonservativa, högerpopulistiska partiet FPÖ får stora framgångar i det österrikiska valet, känner Gertrude att hon måste dela med sig av sina upplevelser.

På ett väldigt öppenhjärtigt vis berättar Gertrude Pressburger sin historia för journalisten Marlene Groihofer, och hoppas därigenom göra den yngre generationen medveten om vad som hände och hur lätt det faktiskt var att mörda sex miljoner judar. Det kunde hända då, och trots vår välordnade tid kan det hända igen.