Djingis khan och det största riket genom tiderna

Hur dog egentligen Djingis khan, mannen som hade lagt en större del av världen under sig än någon annan människa?

Enligt en berättelse ska dödsorsaken ha varit ett infekterat sår, efter att han träffats av en pil under ett av alla de oräkneliga fältslag som fyllde hans blodbestänkta dagar. Enligt en annan historia dödades han av en prinsessa från det besegrade Xiaxia-riket; som så många andra av den store khanens offer ska hon ha fösts in i hans tält för att bli våldtagen, men hon hade lyckats smuggla med sig en liten dolk och högg honom till döds.

Men den troligaste dödsorsaken är nog ändå den som också nämns i flest källor – att mongolernas stora härskare, ”Herren över allt på jorden”, himmelsguden Mongke Koko Tengris världsliga representant, dog för att han föll av sin häst.

Det gjorde nämligen mongolerna hela tiden. Föll av sina hästar, alltså. Det har vi den missionerande franciskanermunken Vilhelm av Ruysbroeks ord på. Han såg det hända gång på gång under sin långa rundresa i det vidsträckta mongolväldet, under decennierna efter den store khanens död. Mongolerna var män som levde hela sina liv på hästryggen – de åt i sadeln och ofta sov de i den dessutom, vilket gjorde fallolyckor till något som alla med självklarhet råkade ut för ett antal gånger, och det räckte med bara lite extra otur, så slutade det hela riktigt illa.

Källorna är oklara om den store härskarens ålder då han dog i augusti 1227, men det är inte helt osannolikt att han hade hunnit bli hela 62 år gammal. Vid det laget hade Djingis khan vad man skulle kunna kalla ”en enastående karriär” bakom sig. Åtminstone om man med enastående menar att han hade erövrat till och med mer land och fler riken än den där ständigt uppdykande referensen, Alexander den store.

Samtidigt var karriären enastående också när det gällde antalet liv som han hade på sitt samvete. Gränslösa övergrepp och gränslösa blodbad hade ägt rum på hans order. Miljontals människor dog i de krig och erövringar som Djingis khan gick i spetsen för.

Vi talar om mannen som ska ha sagt: ”Den största lyckan är att besegra dina fiender, att jaga dem framför dig, att se deras älskade dränkta i tårar och att hålla intill dig deras fruar och döttrar.”

Citatet kan vara en efterhandskonstruktion. Möjligen är inte heller följande uttalande autentiskt, men liksom det föregående kan det ändå sägas sammanfatta Djingis khans grundinställning till de som han uppfattade som sina fiender: ”Jag är Guds piska. Hade inte era synder varit så stora skulle Gud aldrig ha skickat på er ett så fruktansvärt straff som jag.”

Basen i hans segermaskin var den mongoliska ryttarhären, som visat sig nästan omöjlig att besegra i öppna fältslag. Med åren lärde de sig även mer sofistikerade militära tekniker, inte minst när det gällde det envisa, brutala hantverket som krävdes för att belägra och erövra murförsedda städer. Sammantaget skapade Djingis och hans män ett rike som sträckte sig hela vägen från gränsen till Persien i väst ända bort till de yttersta utkanterna av Kina.

Den blodstänkte erövrarens ursprungliga namn var Temüdjin. Han föddes som son till en man vid namn Yesügei, en av många mindre mongoliska hövdingar. Pappan dödades i strid då Temüdjin bara var ett barn och uppväxten blev kärv. Familjen fick överleva i många år på mer eller mindre ständig flykt i vildmarken. Hårdheten fanns där ända från början. Redan i yngre tonåren dödade den blivande världshärskaren sin halvbror Bektar. Därefter följde många år av krigande innan hela det tidigare så splittrade mongoliska folket till sist kunde enas.

År 1206 ägde den högtidliga ceremonin rum vid den vidsträckta floden Onons stränder i det som idag är nordöstra Mongoliet, inte långt från den ryska gränsen. Omgiven av stora, fladdrande, vita fanor utsågs den då 44-årige Temüdjin av de samlade hövdingarna till ”universell härskare”, eller ”Djingis khan”.

Det var därefter som det frenetiska erövrandet tog fart på allvar, och snart flög hans namn ärat över jorden. Eller ska man kanske säga vanärat, för det dröjde inte länge innan ”mongol” blev en synonym för förstörelse eller katastrof. På många sätt tycktes de mongoliska arméerna likna pesten – likt den verkade de komma från ingenstans, men plötsligt finnas överallt; likt pesten ödelade de land efter land, och lämnade fler lik efter sig än någon rimligen kunde räkna.

Vid Djingis khans död, efter den där incidenten med hästen, delades hans välde upp mellan ett urval av hans söner. Ännu en tid skulle de hålla hyfsad fred sinsemellan och riket fortsatte växa. Stora delar av dagens Ryssland erövrades, liksom hjärtat av det persiska riket, för att inte tala om resten av Kina, som intogs av den berömde Kublai khan, en av Djingis mer sansade söner.

Men därefter dröjde det inte länge innan det stora väldet började brytas upp, efter den typ av interna strider som är så vanliga när ett stort rike hastigt har skapats. Khanens ättlingar kom därför att styra över allt mer regionalt präglade kungadömen. Samtidigt fortsatte deras inflytande att vara stort, inte minst genom att Sidenvägen – handelsförbindelserna mellan Europa, arabvärlden och bortre Asien – under lång tid hölls öppen, på grund av det samlade mongoliska väldets dominans. På så vis kunde handeln mellan världsdelarna ta fart på allvar och nya idéer och uppfinningar spridas mellan kontinenterna.