Kina, 1957. Med tanke på landets kvardröjande fattigdom och underutveckling började Mao Zedong leka med tanken på en större massinsats som skulle kunna lyfta landet. Han hade en vision om att folks idéer, tankar och anda skulle kunna lösa allt, snarare än samhällets institutioner som blott var sekundära. En del av bakgrunden var det inte speciellt kärvänliga förhållandet till Sovjetunionen. Mao irriterade sig på Chrusjtjovs ”töväder” och strävan efter fredligt samförstånd med Väst, liksom på de sovjetiska rådgivarna i Kina som inte alltid höll en god ton. Så sent som i november 1957 besökte Mao Moskva vilket var hans andra och sista utlandsresa. Väl hemma i Zhongnanhai gjorde han dock en kovändning. Han beslöt att gå ifrån den beprövade sovjetiska modellen som var fastlagd i femårsplanerna. Mot de sovjetiska ledarnas råd kastade han sig in i det företag som kanske mer än något annat bidragit till att skada hans rykte för eftervärlden: det stora språnget framåt (Da yue jin).
Det stora språnget är ett forskningsämne i sig. Det har skrivits tjocka akademiska studier om den kampanj som kom att drabba landet mellan 1958 och 1962 med titlar som Hungry Ghosts, Mao’s Great Famine och Catastrophe and Contention in Rural China. Det var åter ett utslag av Maos masslinje. Vid ett möte i Nanning i januari 1958 framförde han sin vision om att en koncentrerad kraftansträngning skulle leda till en snabb ekonomisk uppgång, välstånd och nationell styrka. De två huvudingredienserna var att revolutionera produktionen av livsmedel och lägga grunden för en snabb industrialisering. Mao var påverkad av den pseudovetenskap som bedrevs i Sovjetunionen under den beryktade Trofim Lysenko, som påstod att många grödor kunde ge upp till sexton gånger mer föda med nya metoder. Mao satte personligen upp åtta punkter för hur jordbruket skulle omvandlas. Bland annat skulle bönderna plöja djupare fåror och sätta tätare plantor. De olika punkterna hade nog ett visst fog var för sig. Problemet var att de förväntades genomföras överallt, oavsett klimattyp och andra förutsättningar.
De åtgärder som sattes in ter sig för eftervärlden förvånansvärda, men uppfattades av entusiastiska kineser som vägen mot nationell välfärd, ett sätt för Kina att överträffa kapitalistiska länder som Storbritannien och till och med komma ikapp USA.
Stålproduktionen var en viktig ingrediens i det stora språnget och målet var att fördubbla den redan under 1958. Smältugnar byggdes överallt på landsbygden och metallföremål samlades in av befolkningen för att bidra till insatsen, inklusive hushållsföremål.
Maos kanske mest beryktade initiativ var kampen mot sparvarna. Eftersom det ansågs att varje sparv åt upp fyra kilo säd per år skulle ett eliminerande av Kinas sparvar kraftigt öka matproduktionen. Den utrotningskampanj som följde fick dock följden att de insekter som sparvarna levt på förökade sig och gjorde oändligt mycket större skada på skörden än vad fåglarna gjort.
Andra problem med det stora språnget infann sig tämligen omgående: de resurser som lades på att försöka industrialisera landsbygden gjorde att jordbruket eftersattes. Det stål som producerades i de lokala ugnarna var av så dålig kvalitet att det var oanvändbart. Den inledande entusiasmen gjorde att ansvariga på lokal och regional nivå rapporterade in fantastiska resultat som saknade all verklighetsgrund. Turligt nog var skörden mycket god 1958, men nästa år misslyckades den totalt. Följden blev en svältkatastrof vars dimensioner var väldiga men omdiskuterade.
Forskare som studerat befolkningssiffrorna har föreslagit att allt mellan 15 och 46 miljoner människor fick sätta livet till under åren fram till 1962, inte bara på grund av matbrist och bristsjukdomar utan också till följd av omfattande våld, avrättningar och självmord. Trots att det är en av historiens allra värsta svältkatastrofer kunde det totalitära systemet lägga locket på inför omvärlden. Det var först efter Maos död som katastrofens fulla omfattning började komma fram.
Hur reagerade Mao när det började stå klart att det stora språnget misslyckats? I ärlighetens namn började han redan i slutet av 1958 att prata om att dra ner på de orealistiska målen. Å andra sidan hade han ingen lust att ifrågasätta den politik som han själv hade dragit i gång. Hans tvetydiga inställning gjorde att ledande personer agerade på olika sätt, och vissa fortsatte att driva på den katastrofala politiken. På våren 1960 började det gå upp för partiledningen att en katastrofal svält rasade i landet.
Mot bakgrund av de dystra uppgifterna började Mao i början av 1960-talet frivilligt att ”träda tillbaka från frontlinjen”, som han själv beskrev det. Det var ett beskt piller för Mao att svälja men han gav prov på viss självkritik vid en sammankomst som kallas de sjutusen partikadrarnas konferens 1962. Däremot undvek han att ta direkt ansvar för katastrofen.
Det stora språnget framåt avvecklades sålunda och Mao godtog att en kompetent trio fick arbeta med att få landet på fötter: statschefen Liu Shaoqi, premiärministern Zhou Enlai och partisekreteraren Deng Xiaoping.
