Det stora oväsendet – de svenska häxjakternas kulmen

År 1668 tog den värsta fasen i de svenska häxprocessernas historia sin början: ”det stora oväsendet”.

På hösten 1667 vallade elvaåriga Gertrud Svensdotter och den två år yngre Mats Nilsson getter vid Österdalälven. Mats berättade senare för fadern att Gertrud hade fått övernaturligt bistånd för att rädda getterna från en holme. Historien spred sig i bygden. Snart fick kyrkoherden Lars Elvius höra att Satan hade hjälpt Gertrud att gå på vattnet, så att hon kunde ta sig ut till ön.

Prästen trodde på anklagelsen. Han utsatte Gertrud för förhör och sökte få henne att bekänna att hon ingått en pakt med Djävulen. Pressen på Gertrud blev till slut så stor att hon ljög ihop en historia. Ju mer hon hittade på, desto mer färgstark och detaljrik blev berättelsen. Under våren och sommaren 1668 gjorde Gertrud sensation, och allt fler myndighetspersoner – länsmannen, fogden, landshövdingen – blev intresserade.

Detta blev inledningen till en dyster svit av dödsdomar mot förmenta häxor i Älvdalen. Ett dussintal människor i Älvdalen och Lillhärdal dömdes till döden. Lilla Gertruds egen dödsdom mildrades till att under tre söndagar stå och skämmas utanför kyrkan och därefter pryglas inpå bara kroppen.

Inom kort spred sig häxförföljelserna till angränsande bygder, först och främst i Dalarna. Liksom tidigare förlitade sig myndigheterna i stor utsträckning på barns vittnesmål. Många pojkar och flickor anklagade vuxna för att ha fört bort dem till Blåkulla om nätterna, och eftersom barnens berättelser var så likartade – föga förvånande, eftersom de kände varandra och visste vad förhörsledarna ville höra – blev de trodda.

I nästa skede, senast 1671, nåddes också Hälsingland av ”det stora oväsendet”, och en kommission började arbeta i oktober 1672. Trots att personer i kommissionsledningen hade som ambition att frikänna alla som inte erkände sin skuld frivilligt vållade barnens anklagelser än en gång många tragedier. I Ovanåker avrättades åtta personer, i Bollnäs tio, i Delsbo tre, i Järvsö två. Även Uppland drabbades, först genom att tiggarpojkar – ofta varmt välkomnade av prästerna – började peka ut häxor i socknarna. Generellt sett var dock folk mer försiktiga här än norr om Dalälven, och antalet avrättningar var lägre.

Det som slutligen bromsade ”det stora oväsendet” var rättegångarna i Stockholm år 1676.

Många kvinnor angavs av barn, framför allt Johan Johansson, känd som Gävlepojken, som gjorde snabb karriär som visgosse, det vill säga en pojke med förmåga att kunna identifiera trolldomsskyldiga. Gävlepojken drog med sig andra barn i en anklagelsevåg med många dödsdomar. I ett fall, avrättningen av Malin Matsdotter – som fälldes på sina egna döttrars vittnesmål – frångick man den halshuggningspraxis som vid denna tid var gängse i Sverige och brände henne levande. Händelsen ägde rum i början av augusti 1676. Kort tid senare, i september, gick det upp för myndigheterna att flera vittnen hade ljugit. Barnen började ta tillbaka anklagelser och allt fick ett abrupt slut. Gävlepojken dömdes till döden och avrättades den 20 december.

Händelserna i Stockholm fick hela det häxprocessande Norrland att nyktra till. I Västerbotten, där barn också hade pekat ut häxor men myndigheterna varit mer skeptiska än i Hälsingland och Ångermanland, verkställdes ingen dödsdom. De få som var planerade fick aldrig sanktion från överheten, eftersom fiaskot i Stockholm kom emellan.

Samtidigt som ”det stora oväsendet” drog fram genom Norrland och norra Svealand utbröt häxprocesser i Bohuslän, vilka överträffade de andra svenska rättegångarna i brutalitet. Orsaken var att landskapet hade erövrats från Danmark så sent som 1658 och ännu inte fått svensk rättspraxis. De danska häxlagarna var strängare, med större utrymme för tortyr och tester – således var det fortfarande tillåtet att använda vattenprovet i Bohuslän, medan man hade slutat att använda det i övriga Sverige.

Allt som allt avrättades omkring 400 personer i de svenska häxprocesserna, varav tre fjärdedelar under ”det stora oväsendet”. Denna summa inkluderar dock bara de landområden som hörde till dagens Sverige vid tiden för rättegångarna. Avrättningarna i Skånelandskapen och andra landskap som var danska före frederna i Brömsebro och Roskilde är inte medräknade, ej heller avrättningarna i Finland och det svenska Baltikum och Pommern. Om vi räknar med allt detta stiger antalet betydligt. Enbart i Malmö brändes 41 människor levande på bål före försvenskningen. I Finland avrättades minst 115 personer, i Estland långt fler än 50.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 24, om bödlar under svenskt 1600-tal.