Enligt legenden föll den danska flaggan från himlen under Slaget vid Lindanäs, nära dagens Talinn i Estland. I år är det exakt 800 år sedan detta slag ägde rum.
Under 1210-talets sista år blev planerna på en stor dansk invasion av Estland verklighet. Beväpnad med en påvlig bulla från Honorius III, daterad den 9 oktober 1218, som garanterade honom rätten till allt land han kunde erövra från hedningarna, bröt Valdemar upp från Danmark på sommaren 1219 i spetsen för en stor korsfararflotta.
Liksom en tidigare invasion år 1206 deltog ärkebiskop Anders och biskop Nils av Slesvig. Biskop Peter av Roskilde var också ombord, liksom missionärsveteranen Theoderich, som drömde om att bli biskop av Estland. Allra viktigast var att Vizlav av Rügen, den danske kungens vendiske vasall, mötte upp med sina krigare, lika ivriga att sprida Kristi ord bland esterna som danskarna varit att bränna gudabilder på Rügen några decennier tidigare. Den samlade kristna hären lär ha uppgått till mellan 1 000 och 3 000 man.
Den dansk-rügiska flottan anlände till orten Lyndanise i landskapet Reval. Lyndanise hade tidigare varit en befäst stödjepunkt för traktens ester, men nu lät Valdemar riva ned vad som återstod av denna och istället konstruera en ny och mer lättförsvarad borg.
Danskarna hade just intagit kvällsvard den 15 juni när estniska krigare föll över dem från fem olika håll. De panikslagna danskarna flydde i alla riktningar och blev lätta offer för hedningarna.
Slaget vid Lindanäs av Christian August Lorentzen (1809)
Emellertid hade rügerna slagit läger en bit ifrån det danska huvudlägret, i en dal som sluttade ned mot havet från en hög höjd. Vizlav och hans krigare undgick därför den estniska anstormningen och kunde i lugn och ro formera sig till ordnat motangrepp. När en större avdelning ester, trötta men lyckliga efter segern över Valdemars soldater, rusade vidare mot det rügiska lägret möttes de av vältränade och stridslystna vender som med full kraft tog upp striden för Gud och konung. Krigslyckan vände.
Alla danskar samlade sig nu kring kungen. Tillsammans angrep de esterna från sitt eget håll, samtidigt som Vizlavs vender ryckte fram från sitt. Den estniska fronten bröt samman fullständigt. Danskar, tyskar och rüger kastade sig över de flyende, och enligt Henrik av Livland urartade slaget till en blodig massaker. ”Några få män dödade fler än tusen av deras män, och de övriga flydde.”
Enligt legenden föll en röd fana med vitt kors ned från skyn medan en dånande röst förkunnade att de danske skulle segra när fanan restes. Danskarna lydde Guds uppmaning, och Dannebrogen, den danska flaggan, var född. Denna för många nutidsdanskar välkända historia är egentligen en variant av en uråldrig legend. Den äldsta kända versionen handlar om den romerske kejsaren Konstantin den store. Händelsen skall ha utspelat sig under slaget vid Pons Milvius år 312.
Den förste som kopplar ihop händelsen med Dannebrogen är franciskanen Petrus Olai från Roskilde, som levde på 1500-talet och daterar händelsen till en strid i Fellin, alltså inte i Reval, år 1208.
Exakt var Dannebrogen har sitt ursprung är idag okänt. Men om den danska flaggan uppkom under 1200-talet är det den äldsta nationsflaggan i världen – vare sig den föll från himlen eller ej.
Artikeln ovan är ett sammanfattande utdrag ur boken Nordiska korståg.
Ingen medeltida företeelse har blivit mer idealiserad, och ingen har heller blivit mer bespottad. Ofta ser vi framför oss en kung eller en medlem ur aristokratin. Men vem var egentligen korsfararen? Hur levde han? Och hur såg han ut?
För oss i norra Europa framträder korstågen som en kontinental och katolsk företeelse. Men visst fanns det också nordbor som begav sig mot Jerusalem för att utkämpa heliga krig. I Nordiska korståg skildrar Dick Harrison, inlevelsefullt och kunnigt som alltid, personöden från våra breddgrader som ”tog korset”.
